Bitar ur Bureås historia
Innehåll på denna sida:
- Bure kloster
- Johannes Buréus
- Rösbackens gravfält
- Skötgrundet, läs mer på Bureå Båtsällskaps hemsida
- Malörhällan
- Lämningar från järnåldern/Den förste nybyggaren/
- Bureheden/Avrättningsplatsen/Skarprättaren Häll/
- Bureå socken och dess byar/Bureå/Falmark/Hjoggböle/Sjöbotten/Yttervik/Istermyrliden/
- Industrihistoria /Strömsholms sågverk/
- Sägner och folktro/Hjulormen/Skatten i Bureberget/Käringstenen och käringhällen//Burvikskalven/Ryssen i Yttervik
Källor:
Bureå Kulturhistorisk guide, 1987, sammanställd av Lena Olofsson, Inge Lindström & Jonas Lundqvist, Hugin & Munin Kulturinformation AB
Bureå Skoltidning, nr 1-10, 1943-1952, Carl-Helmer Nyström, Bureå
Bure kloster
"Bura kloster, den stichtade Härse Falesson ab Birstad och började bygga på en homla uti Bure åminna, det blev av hans son Oluf fullbordat, der voro 14 bröder förutom abboten".
Så börjar Johannes Buréus sin beskrivning av "Bure kloster", när han som Sveriges förste riksarkivarie besöker Bureå år 1601. Med dessa rader börjar också den skrivna historien om klostret. Huruvida det legat ett kloster i Bureå eller inte, har forskare tvistat om alltsedan Buréus besök. De flesta har betvivlat hans ord och förklarat berättelsen med att Buréus antagligen "bättrat" på historien för att få en finare släkttavla. Buréus var nämligen bördig från byn på sin mors sida och antog namnet Buréus när han adlades.
Dagen forskare har i stället velat göra gällande att det varit ett medletida gille och inte ett kloster som legat på platsen. Gillen var under medeltiden en motsvarighet till våra tiders ordenssällskap och hade som främsta uppgift att hjälpa och värna om sina medlemmar. Oftast stod de i beskydd av något kloster. Vad som nu än funnits på Klosterholmen, som platsen idag kallas, så har det gett upphov till sägner och traditioner, som ännu fortlever i bygden. På den idag helt uppgrundade holmen kan man se lämningar efter åtta byggnader. Genom åren har flera fynd gjorts, bl a av bastomspunna flaskor, lerkärl, smidesverktyg, slagg och nycklar. Det finaste fyndet är en sk bierhahn - allmänt kallad Buretuppen. Det är en fyra centimeter hög bronstupp, som en gång suttit som handtag på en tappkran till en öltunna. Genom jämförbara fynd kan den dateras till slutet av 1400-talet.
Härse Falesson var den man som enligt traditionen ska ha grundat Bure kloster. Han var bördig från Birsta i Medelpad. Härse ska ha varit en stor säljägare och en väldigt praktfull man, som i sin dräkt bar såväl silverspänne som silverskenor. Han ska ha gått en ond bråd död till mötes, då han genom svek och list mördades i Lövånger av folk från Kåsböle. Efter hans död ska sönerna Oluf och Fale ha gjort upp om arvet i en brottningsmatch. Fale, som förlorade, ska ha fått hålla till godo med en fäbod. På detta sätt ska byn Falmark ha grundats. I Bureälven ligger en ö som utpekas som "munkarnas örtagård". Vid en nyligen utförd undersökning konstaterades att majoriteten av växtligheten utgjordes av läkemedelsväxter, varav flera arter är unika för Norrland. Ända fram till vårt sekel lekte barnen i Bureå med "monkbann" - ett snöre på vilket man trätt upp ryggkotor av fisk. Kan denna lek ha de katolska munkarnas radband som förebild?
Sägner om män i fotsida gråkåpor och en nergrävd klosterskatt talar för att det trots allt kan finnas en viss sanning i Buréus beskrivning. Den omtalade skatten ska under orostid ha grävts ned av munkarna i "Dräkamaln", ett stort klapperstensfält på norra sidan av Bureberget.
Ur Bureå, en historisk guide.
Johannes Buréus
Han tillhörde en gammal prästsläkt och var genom sin mormor Anna Andersdotter Burea, bördig från Bureå. Johannes har främst gjort sig känd som forn- och språkforskare och ofta kallas han den svenska grammatikens fader. Som Sveriges och världens förste riksantikvarie gjorde han betydande insatser. Johannes var en allsidig herre och hade många strängar på sin lyra. Förutom forskare var han en god tecknare, träsnidare, gravör urmakare och diamantslipare. Hans språkliga kunskaper skall ha varit enorma. Förutom sitt modersmål, skall han ha behärskat latin, grekiska, hebreiska, arabiska, finska, en del abbesinska språk, samt haft kännedom i kinesiska samt flera andra språk.
Ur Bureå, en historisk guide.
Rösbackens gravfält
För ca 3000 år sedan var Rösbacken i Yttervik, en udde i ett skärgårdslandskap. De människor som ca 1000 år f Kr (bronsålder) begravde sina anhöriga på udden, följde den tidens tradition att lägga gravarna på uddar eller som i andra fall på öar. Det är landhöjningen som har medfört att de gravar som en gång låg i direkt anslutning till havet, nu ligger ca 35 meter över havet.
När vi idag besöker Rösbacken kan vi se nio gravar - sju rösen och två stensättningar - som restaurerats till sin nuvarande form under 1960-talet. Ursprungligen har det legat ett 20-tal gravar på platsen, men de skadades svårt av en grustäkt under 1870-talet. 14 gravar grävdes ut i slutet av 1800-talet och man kunde då konstatera att de var brandgravar, dvs. att de döda bränts - något som var typiskt för den senare delen av bronsåldern. I några av gravarna hade de brända benen lagts i stenkistor, men i de flesta fallen var de placerade direkt på marken.
Undersökningarna visade också att flera personer hade gravsatts i samma grav och att de uppskattningsvis låg minst 30 döda i de 14 gravarna. Några anmärkningsvärda gravgåvor hade de döda inte fått med sig, utan man hittade endast några trasiga yxor och pilspetsar av sten.
Ur Bureå, en historisk guide.
Skötgrundet
Utanför Burvik ligger en liten paradisö, där man ostört kan vandra bland sanddyner, beskåda en unik flora och ett rikt fågelliv. Bland ortsbor kallas Skötgrundet för "Pitgrundet". Anledningen är att ön ägs av Piteå stad, som 1648 fick den av drottning Kristina. Enligt traditionen ska hon ha skänkt ön till Piteå, efter att ha dansat med en grann kapten från orten. Fram till slutet av förra seklet, låg ett fiskeläge på ön, som sommartid befolkades av fiskare från Piteå. Av fiskeläget återstår i dag några husgrunder, en labyrint, en kompassros och gistgårdsrösen. Skötgrönnan är idag ett naturreservat.
Ur Bureå, en historisk guide.
Malörhällan
Vid Malörhällan, SO om Burvik, finner vi övre Norrlands kanske mest monumentala lämningar efter ett fiskeläge. Uppför den gamla strandvallen löper sju mäktiga stenmurar, 30 meter långa och som mest en och en halv meter höga. Dessa stenvallar har en gång tjänat som skydd för uppdragna båtar. På krönet av backen finner vi mängder av gistgårdsrösen - små stensamlingar liggande i rader. Det är rester av vad som en gång varit torkställningar för nät.
Genom landhöjningen kan man beräkna att fiskeplatsen troligtvis börjat användas vid 1400-talets början. Allteftersom landet höjt sig har man byggt på båtlänningarna, ända tills viken blivit så pass uppgrundad att fiskeplatsen inte längre gått att använda. Detta torde ha skett någon gång i slutet av 1600-talet. Det stämmer väl överens med en tradition att "platsen en gång skall ha brukats av borgare från Piteå", vilka på mitten av 1600-talet flyttade sin fiskeplats till Skötgrönnan, NO om Malörhällan. Skötgrönnan hade de fått i förläning av drottning Kristina.
Ur Bureå, en historisk guide.
