Bitar ur Bureås historia

Innehåll på denna sida:
- Bure kloster
- Bureå och Bure kloster/av Sten Rigedahl/
- Johannes Buréus
- Rösbackens gravfält
- Skötgrundet, läs mer på Bureå Båtsällskaps hemsida
- Malörhällan
- Lämningar från järnåldern/Den förste nybyggaren/
- Bureheden/Avrättningsplatsen/Skarprättaren Häll/
- Bureå socken och dess byar/Bureå/Falmark/Hjoggböle/Sjöbotten/Yttervik/Istermyrliden/
- Industrihistoria /Strömsholms sågverk/
- Sägner och folktro/Hjulormen/Skatten i Bureberget/Käringstenen och käringhällen//Burvikskalven/Ryssen i Yttervik

Källor:
Bureå Kulturhistorisk guide, 1987, sammanställd av Lena Olofsson, Inge Lindström & Jonas Lundqvist, Hugin & Munin Kulturinformation AB
Bureå Skoltidning, nr 1-10, 1943-1952, Carl-Helmer Nyström, Bureå

 

Bure kloster
"Bura kloster, den stichtade Härse Falesson ab Birstad och började bygga på en homla uti Bure åminna, det blev av hans son Oluf fullbordat, der voro 14 bröder förutom abboten".

Så börjar Johannes Buréus sin beskrivning av "Bure kloster", när han som Sveriges förste riksarkivarie besöker Bureå år 1601. Med dessa rader börjar också den skrivna historien om klostret. Huruvida det legat ett kloster i Bureå eller inte, har forskare tvistat om alltsedan Buréus besök. De flesta har betvivlat hans ord och förklarat berättelsen med att Buréus antagligen "bättrat" på historien för att få en finare släkttavla. Buréus var nämligen bördig från byn på sin mors sida och antog namnet Buréus när han adlades.

Dagen forskare har i stället velat göra gällande att det varit ett medletida gille och inte ett kloster som legat på platsen. Gillen var under medeltiden en motsvarighet till våra tiders ordenssällskap och hade som främsta uppgift att hjälpa och värna om sina medlemmar. Oftast stod de i beskydd av något kloster. Vad som nu än funnits på Klosterholmen, som platsen idag kallas, så har det gett upphov till sägner och traditioner, som ännu fortlever i bygden. På den idag helt uppgrundade holmen kan man se lämningar efter åtta byggnader. Genom åren har flera fynd gjorts, bl a av bastomspunna flaskor, lerkärl, smidesverktyg, slagg och nycklar. Det finaste fyndet är en sk bierhahn - allmänt kallad Buretuppen. Det är en fyra centimeter hög bronstupp, som en gång suttit som handtag på en tappkran till en öltunna. Genom jämförbara fynd kan den dateras till slutet av 1400-talet.

Härse Falesson var den man som enligt traditionen ska ha grundat Bure kloster. Han var bördig från Birsta i Medelpad. Härse ska ha varit en stor säljägare och en väldigt praktfull man, som i sin dräkt bar såväl silverspänne som silverskenor. Han ska ha gått en ond bråd död till mötes, då han genom svek och list mördades i Lövånger av folk från Kåsböle. Efter hans död ska sönerna Oluf och Fale ha gjort upp om arvet i en brottningsmatch. Fale, som förlorade, ska ha fått hålla till godo med en fäbod. På detta sätt ska byn Falmark ha grundats. I Bureälven ligger en ö som utpekas som "munkarnas örtagård". Vid en nyligen utförd undersökning konstaterades att majoriteten av växtligheten utgjordes av läkemedelsväxter, varav flera arter är unika för Norrland. Ända fram till vårt sekel lekte barnen i Bureå med "monkbann" - ett snöre på vilket man trätt upp ryggkotor av fisk. Kan denna lek ha de katolska munkarnas radband som förebild?

Sägner om män i fotsida gråkåpor och en nergrävd klosterskatt talar för att det trots allt kan finnas en viss sanning i Buréus beskrivning. Den omtalade skatten ska under orostid ha grävts ned av munkarna i "Dräkamaln", ett stort klapperstensfält på norra sidan av Bureberget.
Ur Bureå, en historisk guide.

 

Bureå och Bura kloster
Bureå är numera en del av storkommunen Skellefteå. Samhället på 4000 själar ligger på ömse sidor om Bureälven, som rinner upp i fjällvärlden och går genom Burträsk, som sjöar heter häruppe, fortsätter genom Falmarksbygden och rinner ut i Burefjärden i Bottenviken. Bygden har sedan fort varit mycket livaktig men hotar nu alltmer att bli en sovförort till det 20 km mot norr belägna Skellefteå centrum. Mellan åren 1796 och 1992 var den förhärskande industrin Bure bolag, som först drev en stor sågindustri och senare under MoDo ett träsliperi. Numera återstår endast Bure Arkiv i den gamla kontors-byggnaden, som skildrar verksamheten under de två hundra åren.

Bureå räknar sina anor från den tidiga medeltiden då Nils (Nicolaus) Fardiaeknson tillsammans med ärkebiskopen Olof (Björnsson) i Uppsala, fogden över Hälsingland Johan Ingemari och Petrus Unge skrev kontrakt med Magnus Eriksson år 1327 om landet mellan Skellefteå och Ule älvar för uppodling (Dipl. Sv. IV n. 2606). Nils sigill, den pansrade armen finns på ett  dokumentet av 1352 (Sv. Riksark. pergam.n. 97).
Det är denne Nils Fardiaeknson eller hans son som överbibliotekarien Leonard Bygdén 1844-1929 i sin uppsats, föredragen vid Svenska Litteratursällskapets allmänna möte 1890 "Sägnen om Fale Bure", anser legat under likstenen med Burevapnet med den pansrade armen, numera förvarad i Sköns nya kyrka.
Riksantikvarien, diplomaten och vetenskapsmannen Johannes Bureus 1568-1652, den svenska grammatikens fader, anser som bekant, att det rör sig om Fale den unge en mytomspunnen gestalt, som enligt folksagan räddade kungasonen Erik Knutsson vid Älgarås 1205 upp till sitt herresäte i Byrestad, Skön. Erik blev sedermera Sveriges förste krönte konung och Fale Bure var alltså den rättmätige Arn Magnusson i Jan Guillous serie om Sveriges medeltid.
Johannes Bureus var själv av buresläkten. Hans mor Magdalenas morfar kallades Anders Japson af Bure och var underlagman. Magdalena gifte sig med kyrkoherden i Åkerby i närheten av Uppsala, medan systern Elisabeth gifte sig i Säbrå vid Härnösand och blev mor till Anders, Sveriges kartografis fader, Jonas den förste riksarkivarien och Olof, hovmedikus och Stockholms borgmästare. Dessa fyra kusiner adlades af Bure och i deras vapen finns samma fem stjärnor som idag pryder det gamla Bureå sockenvapen.
Leonard Bygdén vill sedan inte kännas vid någon släktskap mellan de ångermanländska och medelpadska släktena, något som på senaste tid vederlagts av professor Karl Henrik Gustavsson och docent Sten Jagell i deras genetiskt genealogiska forskningar rörande Västerbottens syndromet. 
Johannes Bureus vistades i slutet av 1600 och början av 1601 hos sin släkting Olof Björnsson, född på 1530-talet och en av traktens förmögnaste och mest ansedda män, som hade mycket att berätta om tider som varit. Bureus anger exakta antalet abbotar till 14 och känner också namnet på klosterföreståndaren Jon Olofsson alias Bure herr Jon eller Dominus Jonas Bureus. Anders Danielssons 1576-1601 far var Daniel Andersson 1539-1580, vars farbror var just denne Bure herr Jon. Abbotarnas öde efter klostrets upplösning är också bekant. De blir beordrade att bege sig norrut och kristna samerna. Herr Jon själv dör blind. 
Det är en ren orimlighet att inte anta att Johannes Bureus berättelse om Bure kloster är pur sanning med detta i åtanke.
Johannes berättar med frejdigt mod vad byborna har att förtälja om den namnkunnige Herse, som var den äldste sonen till Fale Bure hin Unge. Denne Fale måtte om datum ska stämma vara Leonard Bygdéns Fale, son till Nils Fardiaegnson. Sedan fortsätter historien ungefär så som jag berättat den i mitt Krönikespel om Herse Falesson Bure, se www.falebure.se

Akademiledamoten, politikern och biskopen Carl Gustaf Nordin 1749-1812 har när han läst "Genealogia Burae Familiae, Om Bura namn och ätt antecknat "var aldrig kloster, blott ett gille", gjort detta utan varken bevis eller eftertanke. Det är utom all rimlighet att  tro att inte Johannes Bureus, dåtidens mest kunnige inom forntida historia inte skulle känna till skillnaden mellan ett gille och ett kloster. Gillet hade inga abbotar och bedrev ingen klosterverksamhet. De var sammanslutningar av social och delvis sakral karaktär allmänna eller med medlemmar från ett visst skrå. Gillena hade en gillesstuga, där det ofta åts och dracks helt omåttligt. Denna stuga var ofta lokaliserad till närheten av en kyrka och medlemmarna drucko skål för treenigheten, Jungfru Maria och lämpligt helgon. Både kloster och gillen avskaffades efter reformationsriksdagen 1527. 
Olaus Magni 1488-1544, som besökte Västerbotten 1519 berättar i sin historia om de nordiska folken att "de kristliga bordssamkvämen", försiggingo i ett stort hus vid kyrkan, enkom uppbyggt för detta ändamål. Ett gille fanns alltså men lokaliserat till Skellefteå gamla sockenkyrkas närhet. Klostret låg i Bureå. 
Olaus Magni nämner också i sin "Konung Erich den Helges historia" Fahle eller Falle, vilket motsäger C G Nordins fräcka påstående att Johannes Bureus själv skulle producerat historien om Fale den Unge för att bli adlad.
C G Nordin medger också att den buregren han själv säger sig tillhöra, säbrågrenens stamfar Lars Svensson född 1507 lärt sig skriva och läsa av sin släkting abboten Jonas Olsson Bure hos munkarna i Bureå.

Vad finns då att se idag på Klosterholmen i Bureå, där klostret legat? Vid ett den 7-8 september 2005 företaget besök kunde konstateras att holmen inte längre är omfluten men att Bureå Byautvecklingsförening stod i begrepp att återställa naturen så att holmen åter blir så. Det är fortfarande efter 500 år lätt att se var huvudbyggnad och källare legat och de i sagan omtalade jättekasten finns kvar. Holmen är liten och har säkerligen skändats av många oseriösa utgrävningsförsök, där många av de föremål som hittats "försvunnit". Traditionen säger att flaskor omspunna av flätverk, rester av lerkrukor eller grytor, en järnyxa, bengaffel och några mycket ålderdomliga nycklar hittats, som allt förlorats. I förvar i Skellefteå museum finns dock en öltunnekran i form av en fyra cm hög bronstupp. Den s.k. buretuppen är daterad till 1400-tal. Ett processionskrusifix och en gammal ljuskrona, som ännu finns i Skellefteå landsförsamlings kyrka ska enligt traditionen hört till klostret liksom en 81 cm hög madonnabild förvarad i Härnösand och ett broderat kläde förvarat i Skellefteå museum 
Bevis på munkarnas flit finns än idag  i förekomsten i Bodaträsk av den för dessa trakter annars främmande fiskarten gös liksom av de odlingar av medicinalväxter som munkarna bedrev och som idag finns vid slutstationen av den ambitiösa Bureå utvecklingsförening anlagda Linnéstigen längs Bureälvens lopp.   
Sten Rigedahl
För alla bureättlingar i Bure Släktförening finns alla skäl i världen att besöka detta Bureättens gästfria Mekka. Semesteridyllen Bureå.

Sten Rigedahl
Sundsvall, adjunkt, författare, forskare besökte den 7 och 8 september Bureå, för att på plats bilda sig en uppfattning om klostrets vara eller inte vara. 


Johannes Buréus
Han tillhörde en gammal prästsläkt och var genom sin mormor Anna Andersdotter Burea, bördig från Bureå. Johannes har främst gjort sig känd som forn- och språkforskare och ofta kallas han den svenska grammatikens fader. Som Sveriges och världens förste riksantikvarie gjorde han betydande insatser. Johannes var en allsidig herre och hade många strängar på sin lyra. Förutom forskare var han en god tecknare, träsnidare, gravör urmakare och diamantslipare. Hans språkliga kunskaper skall ha varit enorma. Förutom sitt modersmål, skall han ha behärskat latin, grekiska, hebreiska, arabiska, finska, en del abbesinska språk, samt haft kännedom i kinesiska samt flera andra språk.
Ur Bureå, en historisk guide.



Rösbackens gravfält
För ca 3000 år sedan var Rösbacken i Yttervik, en udde i ett skärgårdslandskap. De människor som ca 1000 år f Kr (bronsålder) begravde sina anhöriga på udden, följde den tidens tradition att lägga gravarna på uddar eller som i andra fall på öar. Det är landhöjningen som har medfört att de gravar som en gång låg i direkt anslutning till havet, nu ligger ca 35 meter över havet. 

När vi idag besöker Rösbacken kan vi se nio gravar - sju rösen och två stensättningar - som restaurerats till sin nuvarande form under 1960-talet. Ursprungligen har det legat ett 20-tal gravar på platsen, men de skadades svårt av en grustäkt under 1870-talet. 14 gravar grävdes ut i slutet av 1800-talet och man kunde då konstatera att de var brandgravar, dvs. att de döda bränts - något som var typiskt för den senare delen av bronsåldern. I några av gravarna hade de brända benen lagts i stenkistor, men i de flesta fallen var de placerade direkt på marken. 

Undersökningarna visade också att flera personer hade gravsatts i samma grav och att de uppskattningsvis låg minst 30 döda i de 14 gravarna. Några anmärkningsvärda gravgåvor hade de döda inte fått med sig, utan man hittade endast några trasiga yxor och pilspetsar av sten.
Ur Bureå, en historisk guide.



Skötgrundet
Utanför Burvik ligger en liten paradisö, där man ostört kan vandra bland sanddyner, beskåda en unik flora och ett rikt fågelliv. Bland ortsbor kallas Skötgrundet för "Pitgrundet". Anledningen är att ön ägs av Piteå stad, som 1648 fick den av drottning Kristina. Enligt traditionen ska hon ha skänkt ön till Piteå, efter att ha dansat med en grann kapten från orten. Fram till slutet av förra seklet, låg ett fiskeläge på ön, som sommartid befolkades av fiskare från Piteå. Av fiskeläget återstår i dag några husgrunder, en labyrint, en kompassros och gistgårdsrösen. Skötgrönnan är idag ett naturreservat.
Ur Bureå, en historisk guide.



Malörhällan
Vid Malörhällan, SO om Burvik, finner vi övre Norrlands kanske mest monumentala lämningar efter ett fiskeläge. Uppför den gamla strandvallen löper sju mäktiga stenmurar, 30 meter långa och som mest en och en halv meter höga. Dessa stenvallar har en gång tjänat som skydd för uppdragna båtar. På krönet av backen finner vi mängder av gistgårdsrösen - små stensamlingar liggande i rader. Det är rester av vad som en gång varit torkställningar för nät. 

Genom landhöjningen kan man beräkna att fiskeplatsen troligtvis börjat användas vid 1400-talets början. Allteftersom landet höjt sig har man byggt på båtlänningarna, ända tills viken blivit så pass uppgrundad att fiskeplatsen inte längre gått att använda. Detta torde ha skett någon gång i slutet av 1600-talet. Det stämmer väl överens med en tradition att "platsen en gång skall ha brukats av borgare från Piteå", vilka på mitten av 1600-talet flyttade sin fiskeplats till Skötgrönnan, NO om Malörhällan. Skötgrönnan hade de fått i förläning av drottning Kristina.
Ur Bureå, en historisk guide.

 
Till toppen på sidan
Till toppen



burea.se


© 2015
Bureå Hembygdsförening

Skärvägen 2B
932 52 Bureå

Telefon
Husmor/bokning /Estee Weng/: 070-567 45 77
Minnesstunder /Kjell Falkman/: 070-347 72 90
Ordförande /Sven-Olof Andersson/: 070-310 87 29
Följ oss på social medier
Facebook

Sidor

Start
Aktuellt
Om föreningen
Byggnader
Uthyrning
Historia
Övrigt
Kontakta oss