Sägner och folktro

Hjulormen
En man mötte på Bureheden en jättestor orm. Mannen fann en gammal trädgren och försökte döda ormen, men slaget misslyckades och ormen reste sig upp och fräste som en katt. När mannen därpå tog till flykten, förföljde ormen honom genom att bita sig i stjärten och rulla som ett hjul. För att hindra ormen kastade mannen sin mössa, sina handskar och sin väst efter sig,  plagg som ormen "sönderblåste" och mannen fick en smula försprång. 

Med uppbjudande av sina sista krafter nådde mannen den närmast belägna fäbodstugan, men hann nätt och jämt in genom dörren innan ormen kom och med väldig kraft slog emot dörren. Allt blev tyst och stilla, men mannen vågade inte öppna dörren och titta ut. När han hämtat sig något, kröp han till slut genom fönstergluggen och han fick då se, att ormen låg död utanför dörren. Den hade slagit ihjäl sig mot dörren. Mannen levde endast en kort tid därefter och man menade att skrämseln och ansträngningen var orsaken till detta. Det är nu mycket mer än 100 år sedan detta hände, men än idag finns det personer som av sina förfäder fått veta, var den fäbodstuga stått, där händelsen ägde rum. Det var på den gamla fäbodvallen, som i våra dagar kallas Grannbodarna. 
Ur Bureå skoltidning nr 5, 1947.

 

Skatten i Bureberget
Vid tiden när då klostret fanns i Bureå, kom en dag ett rykte som sa att ett rövarband närmade sig Burebygden. Munkarna fick då bråttom att gömma undan en del dyrbara föremål, som fanns i klostret. Framför allt föremål av guld och silver. De lade ner förmålen i ett skrin, som de skaffade bort till Bureberget och grävde ner i den sk. Dräkamaln. Därefter dräpte munkarna en tupp och lade den ovanpå skrinet, varefter gropen noggrant fylldes igen. Tuppen ansågs skydda skrinet från att bli upptäckt och bortrövat. 

I senare tid har många forskat efter skrinet, såväl folk från Bureå, som från andra byar, dock utan att finna det. Den som reser efter landsvägen till Burvik, kan också ännu idag i klapperstensfältet nära krönet av Bureberget, se en djup brunn, som skattsökarna grävt i "stenmalen", men som nu delvis har rasat igen. Sökandet ansågs helst ske en månljus natt och under absolut tystnad. Om någon råkade säga något under arbetet, så skulle detta misslyckas. En gång hade några män från Innervik samlats för att rätt på skatterna. De hade hunnit långt ner i stenmalen och nådde slutligen ända ner till skrinet, som de just stod i begrepp att lyfta upp. Då kom emellertid en hare skuttande och en av männen gav till ett rop, med påföljd att skrinet försvann. 

Det berättas också om en man som en gång hittade skatten, men när han grävde runt skattkistan och stannade upp för att torka svetten ur pannan råkade säga "-puh" varför skatten i samma ögonblick försvann. Ännu så sent som för ett par decennier sedan samlades ett lag burebor vid Dräkamaln en månljus natt för att söka efter skatterna. När de hunnit till ungefär tre meters djup, fann de det lönlöst att fortsätta. Än i dag gömmer alltså Dräkamaln i Bureberget på sina förborgade skatter.

Ur Bureå skoltidning nr 5, 1947.
Tilläggas kan att skatterna på Burebergets sluttning även på senare tid burebornas fantasi i rörelse. Spår på platsen visar att någon tom. har gjort försök att med grävskopa söka igenom Dräkamaln i jakten på skatten. Huruvida denne gjorde något värdefullt fynd eller inte är dock okänt. Troligen vilar Dräkamaln fortfarande på sin hemlighet. (Min anmärkning).



Käringstenen och Käringhällen
I nedre loppet av Falmarksforsen har det funnits en sten, som kallats Käringstenen. Den bortsprängdes för åtskilliga år sedan, eftersom den var till hinder för timmerflottningen. Ett stycke längre ner, vid Bureälvens utlopp i Bodaträsket, finns dessutom en landfast häll, som fått namnet Käringhällen. Om namnens uppkomst berättar följande sägen.

För länge sedan  -hur länge vet ingen- låg vid stranden av Bure älv, ett stycke ovanför Falmarksforsen en liten oansenlig koja, där en familj bodde. En dag syntes två kvinnor styra stegen från kojan, där en båt sköts ut. En av kvinnorna började ro mot en fiskegård i vassen. Sedan hon rott och stakat sig fram, drev hon in en del fisk in i en sump, under det att hon ljustrade några av de större fiskarna. Sedan kvinnan hämtat så mycket fisk, som hon ansåg lämpligt, rodde hon över älven och fasttog en kalv, som hon ledde till båten. Nu blev emellertid kvinnorna oense om vem av dem, som skulle ro hem. 

Den av kvinnorna, som rott på bortvägen, ansåg sig behöva avlösning och lämnade årorna till den andra, som dock protesterade och slängde ifrån sig dessa så vårdslöst att de föll i vattnet. Inom kort hade båten gripits av strömmen och drogs mot forsen, där den törnade emot en sten och kantrade. De båda kvinnorna, samt kalven och en hund som man hade med sig hamnade i vattnet. Den ena av kvinnorna lyckades kravla sig upp på en sten i forsen och stenen fick därav namnet Käringstenen. Den andra kvinnan drunknade och hennes lik återfanns sedan vid en häll nedanför forsen. Hällen kallas än i dag Käringhällen.
Ur Bureå skoltidning nr 5, 1947.



Burvikskalven 
I Burvik hände det sig en gång för mycket länge sedan att en ko nedkom med en förtrollad kalv. När bonde som ägde kon förstod att kalven var förtrollad, vände han sig till en klok gumma i trakten, som rådde honom att knyta fast kalven i en viss tall vid vägen mellan Burvik och Bäck. Sagt och gjort. Gubben tog kalven till skogs och gjorde som gumman hade sagt. När man skulle lämna kalven ville den prompt återvända till Burvik. Bonden gav den då ett kalvskinn med föreläggande om att plocka av den ett hår för vart år. När huden var renplockad skulle kalven få återvända till Burvik. Flera årtionden senare fick en gumma på väg till Bäck höra kalven ropa "det skrider ett hår var år och strax är ett skinn rent från hår". Från denna sägen har benämningen "burvikskalvar" om folk från Burvik uppkommit.
Ur Bureå, en historisk guide.

 

Ryssen i Yttervik
Sommaren 1809 var en flicka i Yttervik på väg till en plats där några grisar förvarades i en inhägnad. Hon bar med sig fiskrens, som hon skulle ge grisarna. En rysk soldat, en efterliggare som tydligen uppehöll sig i skogen intill, kom rusande och tog svinmaten, som han glupskt förtärde. Flickan greps av medlidande med flyktingen och började lägga ut mat åt honom. Han visade sig aldrig eller högst ogärna, men maten försvann. Man lade också märke till att gårdens kor kom hem punktligt och regelbundet och man förstod att det var ryssen som drev dem hem. Flickan som givit honom mat, gifte sig frampå hösten. På något sätt hade ryssen fått veta detta och sände då henne en amulett som bröllopsgåva.
Ur Bureå, en historisk guide.

Till toppen på sidan
Till toppen



burea.se


© 2015
Bureå Hembygdsförening

Skärvägen 2B
932 52 Bureå

Telefon
Husmor/bokning /Estee Weng/: 070-567 45 77
Minnesstunder /Kjell Falkman/: 070-347 72 90
Ordförande /Sven-Olof Andersson/: 070-310 87 29
Följ oss på social medier
Facebook

Sidor

Start
Aktuellt
Om föreningen
Byggnader
Uthyrning
Historia
Övrigt
Kontakta oss