Vid forngården
Okänd författare

Står inunder rönnen lutande stugan
Mossbeväxt är trappan och ogräsen gro
Innanför rutornas gröngamla stängsel
Minnena de sova i ljudlösan ro
”Böj ditt huvud träd försiktigt
helig är platsen
Där fädernas hägnande andar bo”

Slocknande kolen vi tända på härden
Varsamt vi taga de kära i vår vård
Spinnrocken surrar vid lågande brasan
Medan vi väva på sägnernas spår
”Flamma forneld lys vår gärning
lys genom tiden
För sönerna väg hem till fädernas gård”

 

Hembygdssång
Tillägnad Bureå folkskola av doktorinnan Ebba Hultman, 1944

Snö över Nordanland,
is från strand till strand,
norrsken vid himlarand
skogklädda berg
vårbäcken, yr och vild
sommarvind, lätt och mild
ängsblommans väna blid
landet ger färg.

Kyrkan vid älvens brus
sentida, vita hus,
gatornas fasta grus
fängsla vår blick
Gammalgård fredligt står,
sämja och enhet rår;
reda och skick.

Fartyg med rår och mast
hämtar sin virkeslast,
håller i hamnen rast
kommer och far.
Sjömän från fjärran stad
gör här sin kavalkad,
skriver sitt eget blad,
särprägel har.

Lågtimrad stuga står,
ensam där vägen går,
byvägens utkant når,
samlande, fast.
Landsbygdens enkle man
nödtorftig bärgning fann,
hur han än prövas kan,
viljan ej brast.

Kustland och Bottenhav,
land, som oss fädren gav,
land, som vi hålla av,
Bureå bygd.
Här må vi leva, bo,
långt in i ålderns ro,
hålla i evig tro
fädernas dygd.

 

Vandring i hembygden
För Bureå skoltidning av doktorinnan Ebba Hultman, 1945

Jag vill vandra som förr över hedar och moar,
till forsen, som stiger mot Burälvens broar,
till gläntan vid hemskogens bryn.
Jag vill trampa de vägar, sit minnena bära
och glädjas med dig åt de nejderna kära,
som fagrast de stå för min syn

Där går villsamma stigar och mossiga gångar,
där är gömmen och snår, som oss fängslar och fångar
i Falmarks skogiga hed.
Där finns nästen i snåren, där skogsviltet skrockar
och Sjöbosands gäckande sjörå, som lockar
till svalkande böljorna ned.

Det är kvalmigt på vägar, där vandrare mötas
men frisk blåser brisen, där notarna skötas
i Burvik vid Bottenhavskust.
Vid Bjuröklubbsfyren gå milsvida vatten,
där tyst ligger dagen, än tystare natten,
där dämpa vi sakat vår röst.

Vi lämna med vemod den ensliga fyren,
oss Holmsvattnet lockar med hjortron vid myren
och porsen med myrhedens doft.
Vår färdkost vi dela vid Sjöbottens sänka,
på sommarlen tuva vi samman oss länka
med gråtonat lider och loft.

Ha vi Örviken gästat, vi pröva dess färja,
tar Trollåsen sikte, vi skyndsamt oss värja
mot storskogens oknytt och knytt.
Vid sågen står kvarnen, till Bursjön går vägen,
om Strömsholm och Åbacka än lever sägen
från tid, som för längesen flytt.

Över Istermyrlidens och Falmarkens byar
går solen i lä bakom roströda skyar,
när fram över slätten vi far.
När Burheden skymtar, är Bureå nära.
De leende nejder dem hålla vi kära
och oss håller hembygden kvar.’

 

Vandringsvisa
Tillägnad Bureå skola av doktorinnan Ebba Hultman, 1947
Mel: Bellman: Lämnar gemaken …

Ut till naturen
marken och djuren
jublande glada vandra Bureås barn,
sjungande alla
rungande skalla
ekon runt backarna vid Strömsholmens kvarn.

Lustigt vi vandra
här med varandra,
glömma för ögonblicket läxornas plugg.
Sommarlov nalkas,
ögonen skalkas,
lysa och stråla under rufsiger lugg.

Fötterna trampa,
stövlarna stampa,
kängskor och pjäxor vi på vindarna hängt.
Kulor och bollar
redan förtrollar,
lyror vi himmelshögt mot skyarna slängt.

Framåt marscherar,
hejar, domderar,
sjungande skara, fylld av ungdomlig fröjd.
Burälven porlar,
rännilen sorlar,
trädkronan susar tyst, förstående, nöjd.

 

Hembygdssång
Av kyrkoherde K J Åkerström 1943

Hell dig, vår hembygd i midsommarljus
med strålande sol över skogar och byar
Hell dig. när havets och höststormens brus
dig höljer i dimma och regndigra skyar
Hell dig i drivornas snövita skrud
med norrsken och stjärnljus i frostklara natten!
Hell dig, när vårvinden bringar oss bud
om svällande knoppar och frigjorda vatten.

Skäret och hamnen med rassel och vin
upplåta din famn emot främmande länder
Buran går leende vacker och fin
med forsar och fall mellan skogsklädda stränder.
Ringlande rök över skogskantens bryn
förtäljer om idog i såg och fabriker,
kyrkan, som pekar med spiran mot skyn,
att Herren i höjden i nåd ej oss sviker.

Blomstrande byar med åker och vall
omhägnas av skyddande , mörkgröna skogar.
Hör, hur det tonar av böljornas svall
en arbetets lovsång av spadar och plogar.
Sjungen av trofasta kvinnor och män
i gärning och verk under tider som flyktat,
ärvd utav barnen sjunges den än
och sjungas den skall tills vår gärning vi lyktat.

Fale hin unge bak dimmig ridå
sig döljer trots forskningens osparda iver
Hersarna också för hävderna stå
som sagofigurer från urminnes tider.
Likväl förnimmes i sägnerna än –
hur tidernas gravrost dem än frätit sönder –
eko av karska och kraftiga män
av myndiga herrar och mäktiga bönder.

Här sutto män efter arbetets id
i gillet med friska och frejdiga sinnen
tömde en kanna för äring och frid
för sancti Anders och Bure herr Jon,
i släkten betrodda och aktade männer,
rådde för bygden, för kyrkan och tron
med andra, vars namn ej historien känner.

Borta de äro och ryktet med dem,
men verket står kvar i den bygd, som de brutit,
bygden där fäderna hade sitt hem,
där led efter led i ögon de slutit.
Ännu de leva i odling och namn
från Hjoggböleliden till Ytterviksstranden,
öppna emot dig sin trofasta famn
och räcka till vidare gärning dig handen.

Hembygdens ungdom, du hembygdens barn,
åt dig gavs arvet av hängångna fäder:
ej som ett rotlöst, vinddrivet flarn
och rotlöst på fädernegrunden du träder.
Låt din unga, din brinnande håg
med kärlek vid fädernearvet sig fästa,
ty av vad fagrast på jorden du såg
är fädernehemmet ändock det bästa.

 

Bure är grönt
Mel: sakta vi gå genom sta’n
Text: Rolf Lundqvist, Bureå, 1992

Bureå är grönt
och så ljuveligt skönt
i sommarens storslagna flor
En lättjefull mås
tar en fisk -ja gu-nås-
det stör ej vår stillhet så stor.

En bänk i vår park
och en längtan så stark
att långsamt få sätta sig ner
Men helst med en vän
Ja, en ljuvliger vän
som djupt i ditt öga nu ser

En koltrast i topp
den sjunger non stop
och bidrar till vår harmoni
En vindil från syd
ger rätt attityd:
En rysning av lättja
och varm nostalgi

Bure är grönt
och så ljuveligt skönt –
sommarens storslagna flor
En matglad mås
ar en fisk -ja gu-nås-
det stör ej vår stillhet så stor.

Bure by night
Ja, de´ är ju all right –
en somrig och vardaglig kväll
En ensam flanör
ingen buse som stör
En bild som är traditionell

Flickor med skratt
leker skämtsamt tafatt
som älvor i juninattsljus
Tysta de är
som en luftig chimär
som svävar bland sovande hus

Dock är fredag kväll
ej lika formell,
ty helgen gör livlig entré
Då höjs ljudnivån
vid ån och bersån
och umgängestonen blir spirituell

Bure by night
även nu helt all right:
men festligt och uppspelt humör
Grillrök och skål,
något ohämmat vrål
från någon förfriskad aktör

Sommarpartaj
blommig klänning, kavaj
en konstnärligt formgiven hatt
Anskrämlig slips –
trots vårt sakliga tips
gör att nå´n då blir utsatt för skratt.

Danssteg i par
mycket följsamt vi tar
Ja, kanske ett snedsteg ibland
Partnern blott ler
och med allt överser
Vinner balans med sin hand

Höj glaset min vän –
ett välkommen känn
Lev ut, njut och ha det så skönt
Ty natten är lång
men ej denna sång
och ännu är gräset så somrigt och grönt

Tack att du kom
så att vi fick rå om
dej för en festlig minut
två eller fem –
nej, vi räknar ej dem,
ty, natten är lång, min vän –
ja, natten är lång, min vän