Själva Hembygdsgården kommer från Falmarksforsen, där den uppfördes i sitt ursprungliga skick år 1755. Den har varit släktgård i den nuvarande Falkmanska släkten ända sedan tillkomsten och är alltså inte mindre än 250 år. Den inköptes 1948 av dåvarande Bureå kommun på initiativ av överläraren Carl Helmer Nyström.

Hembygdsgården vid tiden för invigningen.

Nedmonteringen och flyttningen till Bureå Hembygdspark påbörjades 1953 och gården invigdes efter ett omfattande arbete söndagen den 19 juni 1955 av landshövding Elof Lindberg.
För skötsel av gården anställdes fröken Signe Hedlund 1956 som föreståndarinna.
En annan av hennes uppgifter blev enligt styrelsens förslag att ett par gånger i veckan servera kaffe i Hembygdsgården och parken.

Hembygdsparken, likaså tillkommen på initiativ av C H Nyström, invigdes redan den 3 september 1933. Området som kallades för Hästhägna tillhörde Bure AB och köptes för 6 500 kr. Hästhägna var på sin tid en populär lekplats för många barn.
Mot söder gränsar parken mot Bure älv, och de dammar som tidigare hyste många fåglar bland annat svanar, ja det talas till och med om att det vid något tillfälle funnits någon säl där.
Den iordningställda parken var på sin tid en bedårande oas i samhället, med rikliga planteringar och terrasser.

För barnen hade en mindre bassäng gjorts i ordning, men vattnet blev snabbt otjänligt och idén övergavs efter en tid och bassängen fylldes igen med löv och täcktes med jord.
För skötsel av parken och dess planteringar anställdes 1956, trädgårdsbiträdet Bengt Pettersson som parkföreståndare.

Parkbild mot norr

Ladan närmast Hembygdsgården är en f.d. sommarladugård från Yttervik och nere vid älven finns fiskekapellet från mitten av 1700-talet.
Det kommer ursprungligen från Gräsviken, Vånöra öster om Burvik, men användes på senare tid av Bure AB, som förvaringsbod för timmerkättingar och bomsmiden.
En klockstapel intill har för en tid sedan iordningställts och invigdes år 2001. Träkonstruktionen tillverkades av Sven Holmström och klockan göts av Gunnar Lindström i Tjärn.

Fiskekapellet

Parken inramas mot norr och väster av en stenmur från 1931-33. Den uppfördes som sk. nödhjälparbete. Mot öster finns en ”skihaga” från 90-talet.
I parken finns numera även en utescen i grovt timmer. Den byggdes som ALU-arbete på 1990-talet av ett antal f.d. arbetare från MoDoCell AB, Bureå.

Informationstavlan om Fiskekapellet

Ingången till parken från norr

Hembygdsföreningens verksamhet det första året, handlade nästan uteslutande om medlemsvärvning. Redan år 1956 beslutade dock styrelsen att anordna en Hembygdsfest i början av juni samma år.

Vid festen som gynnades av vackert vädermedverkade liksom många gånger senare Bureå Manskör.
”var man tillräckligt känslig för naturen omkring en, kunde man njuta av de vackra tonerna ackompanjerade av de vackra mänskliga tonerna ackompanjerade av fåglarnas kvitter och den nyvaknande naturens glädjetoner” enligt Magda Hedlunds årsberättelse.
Uppgiften att vårda hembygden och dess kulturvärden, tycktes föreningen från första stund ta på allvar.
Det fanns en viss oro för att kuturföremål av värde för föreningen skulle försvinna i takt med att samhället förändrades. För att i möjligaste mån förhindra detta och se till att föreningens, samling i stället utökades bestämde man på ett möte 1965 att inrätta representanter i de olika byarna inom socknen.
Detta sk. byaombud skulle fungera som ”kulturens väktare”.
En annan av ombudens uppgifter blev att hjälpa till att med medlemsvärvning.
Verksamheten inom föreningen som inleddes var utan tvekan en livaktig. Under Magda Hedlunds ordförandeskap och tillika sekreterare formades föreningen.

Annons ur Västerbottens Folkblad den 7 sept 1956

Föreläsningar var ett återkommande inslag vid föreningens möten och en uppskattad och ofta anlitad gäst var museiintendent Ernst Westerlund, med föredrag om hembygden och dess historia.
Ett annat vanligt inslag tycks ha varit sång och musik med bland andra Sture Wiklund. År 1957 var han vidtalad att medverka, men då han inte kunde sjunga på grund av ”heshet” som det framgår av protokollet blev det i stället allsång. En populär sång som återkommer i protokollen från ett flertal möten fram till och med årsmötet 1967 var ”Vid forngården”.
Någon text till denna ”kampsång” har dessvärre inte kunnat återfinnas. Sången sjöngs emellertid i TV-programmet som spelades in när Ria Wägner besökte Bureå och Hembygdsgården och har nedtecknats från detta framförande.
Andra inslag som förekom, var sång av skolelever, föreläsningar av skilda slag och filmvisning. Flitiga besökare var Ernst Westerlund och John Olofsson.
Beträffande föreningens ekonomi tycktes det inte vara några större problem. Utgifterna var förhållandevis måttliga och bidragen från enskilda personer, Bureå kommun och Bure AB, räckte tillsammans med årsavgifter och hyror till att täcka kostnaderna för uppvärmning, underhåll av såväl gården som parken.

Inte minst viktigt för Hembygdsgårdens nyttjande var anskaffning av kaffegods, matporslin och köksredskap.
En av en första uppgifterna blev att införskaffa nödvändigt porslin till gården. Fint skulle det förstås vara och fältspatsäkta restaurangsporslin av märket Gustavsberg, stämplat ”Hembygdsgården” beställdes via handlaren Gustav Wikström. Under år 1955-56 handlades porslin för 3052,39 kr. För dekorens utformning stod Gustav Wikström, vars förslag antogs av styrelsen.
Bureå konsumtionsförening fick leverera köksgeråd efter anbudsgivning. Allt från knivar till karotter och kastruller beställdes. Anslag till inköpen begärdes av Bureå kommunalfullmäktige
Lampetter som pryder väggarna i både tenn- och mässingsplåt, sammanlagt 18 stycken, tillverkades 1956 av Hilding Hedberg.

Utgifts- och inkomststat för 1956 slutade på sammanlagt 5 000 kr.
1957 kom man över en billig elspis, som inköptes för endast 100 kr. En annan investering 1958 var inköpet av en Electrolux dammsugare för 310,50 kr.
Lite av kuriosa i sammanhanget framstår inköpet av två speglar till toiletterna, efter ett förslag från fruarna Viklund och Lundmark, som fick styrelsen med sig, när det gällde möjligheten att spegla sig.

Ganska tidigt insåg man de svårigheter som det innebar att gården var uppdelad i flera rum. En ljudanläggning diskuterades, men Egon Nilsson förslag ansågs väl stort och dyrt. Resultatet blev i stället en enklare och mindre kostsam lösning.
Ett våffeljärn inköptes 1967 liksom ett kylskåp av märket Husqvarna. Samma år beställdes 48 stolar och 4 bord från Snickericentralen i Kusmark. Behovet av fler sittplatser ökade och så sent som 2005 beställdes ytterligare ett tio stolar i samma stil.

2004 ansågs behovet av dammsugare var så stort att en centraldammsugare installerades. Detta underlättar städningen betydligt, då föreståndarinnan Ulla Stenlund slipper besväret att kånka med dammsugaren mellan de olika våningarna.
Gården skulle förstås också smyckas, såväl utvändigt. Alvar Hedlund levererade 2 lyktor till entrén liksom gardiner och materiel för uppsättning.

Vid en auktion hos hemmansägaren Alvar Häggström Falmarksheden, inköptes en cirka 200 år gammal bagarstuga till priset 700 kr.
Någon omedelbar flyttning blev dessvärre inte aktuell, utan stugan skulle enligt kontraktet från den 4 september 1956, få stå kvar i väntan på att lämplig tomt anskaffats. Kanske föll detta med tiden i glömska, för trots att stugan bevisligen blev betald den 12 juli 1956, så står den de facto inte i parken.
En ödets ironi kan det tyckas, då frågan om anskaffning av en bagarstuga till Hembygdsparken, på senare år, ofta varit föremål för diskussion inom föreningen. I sanningens namn ska emellertid påpekas att köpet gick tillbaka till den nye ägaren Edvin Sehlstedt år 1968, då stugan befanns vara i så dåligt skick att en flyttning inte bedömdes lönsam.
1979 framförs än en gång förslag om bagarstuga, denna gång som ett nybygge. Förslaget avslogs emellertid enhälligt på grund av som man ansåg alltför betungande finansiering.
1986 erbjuder sig föreningen sig till kommunen att överta timmerstugan på fd. Otto Wikströms tomt, om kommunen står för flyttkostnaden. Någon flyttning blev dock inte aktuell då museet hade synpunkter och stugan rustades i stället upp på den ursprungliga platsen och fingerar där som bagarstuga.
Planerna på en bagarstuga i parken har inte övergetts och yppas inte tillfälle att förvärva någon äldre, så är det inte uteslutet med ett nybygge.

En annan långdragen historia blev fiskekapellet. Redan 1959 dök möjligheten att förvärva fiskekapellet upp för första gången. Ägandeförhållandet var emellertid oklart och skulle undersökas. K S Östlund fick i uppdrag att tillsammans med Ernst Westerlund bese kapellet och göra upp med ägaren Simon Jonsson om köp och nertagning av byggnaden.
Det framkom senare att det rättmätige ägaren i själva verket var Bure Bolag.
Åren gick och 1968 erhåller man ett bidrag från Bure AB på 3 000 kr, som också bekostar nertagning och framforsling av kapellet. Samma år flyttades byggnaden till Hembygdsparken och timrades upp på nuvarande platsen. För fullföljande av projektet begär man ytterligare bidrag av Bure AB och 1969 är renoveringen av ytterväggarna klar.
För ett tiotal år sedan har fiskekapellet moderniserats något och 1996 drogs elström dit. Den höga tröskeln som utgjorde ett hinder har sänkts och tillgängligheten har förbättrats. Idag utgör fiskekapellet ett trevligt inslag i parken och används varje sommar till friluftsgudstjänster. Bröllop och dop förekommer också.
Karaktären av kapell blev också tydligare när klockstapeln intill uppfördes i slutet av 90-talet.

Föremål som skänktes till föreningen aktualiserade behovet av ytterligare förvaringsmöjligheter. Större föremål fick helt enkelt inte plats man började se sig om efter en bod av något slag.
I Yttervik vid den före detta skolan, fanns en lämplig lada som skulle passa. Problem uppstod emellertid då även museet gjorde anspråk på bygganden och den dessutom ansågs tillhöra en ladugård intill. Föreningen uppmanades i stället att se sig om efter andra alternativ.
Förhoppningarna tog ny fart 1962 då skolan som inrymde karamellfabriken brunnit ner. Ett anslag på 3 500 kr begärdes för flyttningen och i dag står ladan som egentligen är en sommarladugård på sin plats.
Efter att under många år tjänat sitt syfte som förvaringsbod fick den så sent som sommaren 2004 en upprättelse. ”Ladan” som den kallas befriades från en mängd bråte som samlats, rengjordes och kalkades invändigt. Föremål sorterades och hängdes upp och idag nyttjas den som museum, utställningslokal och marknadslokal för Bureås hantverkare.

Att öka antalet kulturbyggnader i parken är något som skulle öka parkens värde och efter Hildings Hedbergs erbjudande om övertagande av hans smedjeutrustning 1996 har föreningen umgåtts med planerna på uppförande av en smedja.
En smedja erhålls efter några år av Karl Holmlunds dödsbo. Vid nedmonteringen visade den sig emellertid vara i så dåligt skick att styrelsen beslutade sig för att inte använda den.
1999 fick Gertrud Mikaelsson uppdraget att författa en skrivelse till Bureå Byamän med anhållan om en smedja.
Problemet med att få tag i en lämplig byggnad för ändamålet kvarstår dock. Arbetet idag koncentreras på att leta efter en mindre timmerlada som kan passa in.

Redan 1956 föreslås att en hembygdsfest ska ordnas. Detta blev senare en tradition, om än inte årligen.
På senare år har emellertid denna tradition återupptagits och 1998 fattade styrelsen beslut om en årlig Hembygdsdag, den första söndagen i juni.
Populära har också jultraditionerna blivit. Det som från början var ett sätt för styrelsen att träffas under trivsamma förhållanden vid jultid. Då kläddes julgranen och pyntades Hembygdsgården gemensamt, innan julmaten avnjöts.

Under 80-talets första hälft var man under några år involverade i julmarknaden på Nordanå i Skellefteå, där bland annat julgranar såldes.
Traditionen med julfirande har de senaste åren fått en annan inriktning och numera utgör julmarknaden i Hembygdsgården och parken ett efterlängtat inslag i vinterbilden.
Hantverkare från orten och omkringliggande byar verkar stortrivas i den miljö som Hembygdsgården och dess omgivningar erbjuder och besöksströmmen vänds alltmer ditåt.
En bidragande orsak till detta är givetvis också det utbud som erbjuds från köket, där julgröt och skinka, alternativt dopp-i-gryta och gott fika i vinterkylan serveras.

Ett glatt gäng samlade i Hembygdsgåden.

Den årliga Vårsupén med varierande underhållning blev med ens en populär tradition, när den infördes på programmet i slutet av 1990-talet. Fullt hus är det vanliga och maten som håller hög klass uppskattas av besökarna.
Numera ingår även sedan ett par år tillbaka sommarcaféet Café Hembygdsgården under juli månad i utbudet. Det klev klart när den tidigare caféstyrelsen avgick 2003. Behovet av ett sommarcafé i Bureå tycks vara stort och har efter mer än 20 år blivit en efterlängtad tradition.
Under cafémånaden medverkar numera även Bureås hantverkare med utställning och försäljning. I Hembygdsgården pågår veckovisa utställningar och på onsdagskvällarna bjuds det på underhållning från scenen. Bromans blandning från Lövånger är ett återkommande inslag och allsångskvällarna med grillning brukar vara välbesökta.
Andra gäster under sommaren 2004 var, Kung Bore, Stumping Horns, Roland Hedlund, Rolf Lundqvist och revygruppen ”Ve som tåras”.

Föreningen hade också ansvar för parkens skötsel och arvet från tidigare generation krävde en omsorgsfull skötsel. Risken var annars att det arbete som nedlagts skulle förfaras.
En parkföreståndare Bengt Pettersson, anställdes redan 1956 för att ha hand om parkens skötsel och genom hans försorg planterades bland annat en mängd blommor. Ansvarig för skötseln blev senare Märta Lundmark.
Inom parkens område fanns förr ett mycket stort antal träd och trots att dessa glesats ut efter hand så återstår fortfarande ett par hundra. Ett problem utomhus tycks den rikliga växtligheten i parken ha varit. Vårstädningen sköttes under lång tid på frivillig väg varje vår, men trots att man småningom erbjöd ”städarna” gratis fika så minskade intresset med tiden att delta.
Det gick så långt att 1960 uppmanades Bureborna i ett skriftligt upprop från Ester Nyström och Viktor Lundström, att delta i städningen.

Ett problem som man hade att brottas med var Bure älv, som vid flera tillfällen ställde till stor förödelse. Broar och dammar tog skada och 1957 spolades en mängd jord bort från ön ute i älven.
Ibland fick man inom föreningen hjälp av skolans elever att städa parken mot en viss ersättning.
Gräset skulle också slås två gånger varje sommar, vilket uppdrogs åt olika personer att ombesörja.
En bassäng som anlagts för barnen blev småningom mer ett besvär än som avsett ett nöje för de små och man beslutade 1963 att lägga igen den.

Året därpå började man planera för en mer genomgripande renovering av parken och ett anslag på 10 000 kr, begärdes av kommunen. Ett tilltagande problem, som för övrigt har stor aktualitet idag, var den allt mer tilltagande okynnesparkeringen innanför murarna. Detta ofog föranledde styrelsen att sätta upp skyltar med texten ”Parkering förbjuden”.
1982 görs en kostnadsberäkning för upprustning av parken.
Tio år senare 1992 beslutar man att bygga en ny ”trohaga” i den östra delen av parken. Den gamla är rutten och behöver ersättas. En ”trohaga” bedömdes bli billigare än ett stängsel.
Samma år börjar man på allvar diskutera möjligheterna att ersätta den tillfälliga och missprydande scenen vid hembygdsgården med en utescen som gör skäl för namnet.

1993 presenteras att ritningsförslag med inritade träd, utescen och grillplats.
Ett försök att ha tama ankor i dammarna prövas, trots att stängsel saknas. Detta föll inte så väl ut, då den ena ankan efter den andra blev minkmat, i stället för att utgöra ett trevligt inslag i miljön. ”Växthatande ungdomar”, som det heter i Bo Bergströms protokoll härjar också i parken och rycker upp en mängd perenner.
Flaggstången bedöms rutten 2001 och den fälls med besked, för att målas kommande vår. Detta sker vid arbetsdagen den 10 maj, då även den provisoriska rampen för rörelsehindrade målas.

Bureå Hembygdsförening omvittnade omsorg om hembygden tog sig på 60-talet smått underliga uttryck. Riksvägen genom samhället hade fått en ny dragning en bit utanför. På allvar började man nämligen föra diskussioner om att på något sätt vända resandeströmmen mot mål i samhället. Ett kontroversiellt förslag som fördes fram var att planera för sovstugor och tältplatser inom parkens område. Styrelsen rekommenderade planerna trots att det framfördes vissa farhågor om det olämpliga att göra hembygdsparken till ett turistcentrum. Redan 1962 la man ner planerna på turism i parken, då kommunen beslutade att inrätta en turistnämnd.

Ett litet steg när det gällde att möta turisterna var dock den souvenirtävling som anordnades 1964. 18 deltagare lämnade in ett 60-tal förslag för bedömning och vann gjorde Harriet Ådell, men sitt förslag ”Buregaffel” en stabbläggare.
För att i någon mån vägleda de turister som besöker Bureå, beslutar man 1974 att ordna med skyltar som visar vägen till Hembygdsgården.
Ett led i marknadsföreningen av Bureå och Hembygdsgården kan givetvis Café Hembygdsgården sägas vara. Planerna som initierades 1985 av kyrkoherde Bengt Stenlund förverkligades och Café Hembygdsgården har efter 20 år blivit ett begrepp.

Ett bra grepp när det gäller att nå turister är givetvis den hemsida på Internet, som föreningen har sedan några år tillbaka. Där finns utförlig information om Hembygdsgården och verksamheten inom Bureå Hembygdsförening. En mängd fotografier från förr och nu, gamla och nya vykort med mera, som kan locka turistande att välja Bureå som hållplats under resan.
En klar succé och en rejäl marknadsföring av Bureå Hembygdsförening och dess verksamhet var satsningen på sommarteatern ”Frysta tillgångar” som 2004 spelade upp en föreställning i hembygdsparken inför fullsatta läktare.

Årliga advents- och julmarknader når också årligen en stor publik.
År 2004 deltar Bureå Hembygdsförening på Vårmässan i Skellefteå och markandsför sig bland annat via en nyframtagen hembygdsalmanacka. Information om föreningen och dess verksamhet finns även i turistguiden som framställs av Byautvecklingsrådet.