Fiskekapellet vid älven kommer från Gräsviken och Bastuskatan utanför Risböle. Det är drygt 300 år gammalt och byggdes ursprungligen av fattiga fiskare, för andaktsstunder, bön om fiskelycka och beskydd under färden på havet. Gräsviken innanför Långören var en handelsplats till dess att uppgrundningen gjorde att den inte blev åtkomlig.
Kapellet har flyttats flera gånger. På 1800-talets senare hälft flyttades kapellet från Gräsviken till en plats lite längre upp och användes då bland annat som magasin för kättingar som användes vid timmertransporter till det sågverk som i början av 1800-talet byggdes i Risbölenoret. Innan flytten 1968 till sin nuvarande plats i Bureå Hembygdspark, flyttades kapellet till Bastuskatan, där det bland annat användes som saltmagasin, omklädningsrum för badare och förvaringsplats för fiskeredskap mm. Idag nyttjas kapellet sommartid till bland annat friluftsgudstjänster och bröllop.
Namn som nämns i samband med flytten till Bureå är Sture Karlssons far, Arne Antonsson, Frans Lundgren och Almar Eriksson.
I timmerväggarna finns en mängd årtal och namn inristade. Gerd Hedlund, Bureå anger i sin bok om Risböle, att det finns ett årtal 1723, och det finns gott om årtal från 1700-talet inristade i timret. Det finns även namn som Bäck, Blom, Petrelius Hogren, många från Uleåborg i Finland.
Sjöfarten till sågverket i Risböle var livlig. Dessutom har det varit någon form av marknadsplats där. Större fördjupningar i väggarna tros komma av att säljägare provskjutit sina vapen mot dessa och sedan med yxa huggit ut kulorna för att gjuta om dem till nya kulor.
Klockstapeln intill är nytillverkad och invigdes 2001. Träkonstruktionen tillverkades av Sven Holmström Bureå och klockan göts av Gunnar Lindström i Tjärn. Det hela bekostades av gruppen ”Framtid i Bureå”.
Vid ett gammalt kapell
Ivan Einarson, född i Risböle, skrev nedanstående dikt någon gång på 1930-taIet om det 300-åriga fiskarkapellet i Bäckfors.
Redan tätnar skymningen på fjärden,
dagen lyktar, solen dör i väster;
över skär och holmar dröjer ännu,
milt och stilla, himlens återspegling.
Där jag står, i tankar tyst försjunken,
ser jag klart den mörka silhuetten
av kapellets trygga, satta resning
teckna sig mot täta snår av alar. —
Kunde väl de gråa timmerväggar
tälja om vad tidens gång dem bragte
utav bilder, växlande som åren,
och för ensam drömmare sig bikta
skulle det ej formas till en sägen —
ännu dröjer den på folkets läppar
om en gången tid, som flydda dagar …
Då stod än kapellet långt därute
vid de stora skären, som nu bindas
av ett näs till samma fastland samman
Viken, skyddad väl för havets vindar
fylldes då av tunga galeaser,
stolta skepp och fjärran komna haxar,
när den stora marknaden begynte …
Liv och stoj och sorl av många röster
växte då med ens bland tysta klippor
och kapellet stod där som en maning
syftande från livets marknadsvimmel
mot en verklighet av högre värde.
Kanske ljöd då inom dessa väggar
allvarsordet: Söken först Guds rike,
dess rättfärdighet, så skall och sedan
även detta andra eder givas. —
Slog det månne rot i något hjärta,
detta säde, detta himlens budskap,
eller blev dess brodd förbränd, förtrampad?
Andra tider kommo, tystnad rådde
på den fordom glada marknadsplatsen.
Aldrig mer av vita segel fylldes
viken mellan skären, och kapellet
stod där övergivet, tills det såldes
och fick flytta längre inåt fjärden. —
tjänar nu som fiskebod allenast,
men det tycktes mig, som dröjde ännu
i dess närhet något av den stämning,
som en gången tid däråt förlänat.
Tyst, det tonar genom kvällens stillhet
likt en sång av fjärran röster buren …
Är det ekot från de svunna tider
då kapellet samlade till gudstjänst
havets söner, fiskarfolk och andra
komna ifrån skilda orter samman?
Är det minnena, som åter vakna
utur sekelgammal, dödstung slummer
och ger åter tonerna som ljödo
inom, dessa väggar fordomtima …?
Eller är det endast böljebruset,
när mot stranden kvällens dyning sorlar…?