Innehåll på denna sida:
– Minnen I  – med och om Gustav Wilhelm Nyström
– Minnen II – minnen och hågkomster från gången tid

Minnen I  – med och om Gustav Wilhelm Nyström
– Upptecknade år 1979 av: Ebba Nyström

Sammanställt och utskrivet 1993 av:
Karin Andersson, Anne Fors, Kurt Fors, Tommy Fors, Lars-Erik Andersson & Mattias Öztürkmen.

Vad min far berättade om sitt hem och sin hembygd

Min far, Gustav Vilhelm Nyström, var den femte i ordningen av nio syskon. Han var född i Mjödvattnet år 1858. Genom byn rinner Bure älv, som förbinder Vallsträsket med den sjö efter vilken byn fått sitt namn, och som ligger mellan dessa båda sjöar. I Vallsträsket utskjuter en landtunga, vars längd år omkring en kilometer och största bredd ungefär 500 m. Fastän denna är landfast kallas den ännu i dag av folket i trakten for ”Ön”. Den ägdes åtminstone under 1900-talets förra hälft av Johan Andersson, Mjödvattnet, som var född i Vallen, men efter sitt giftermål bosatte sig i sin hustrus hemort.

I mitten av 1800-talet var Ön i ”flera mans ägo” och användes huvudsakligen som betesplats for hästar och får. Den utgjordes till största delen av skogsbackar och magra gärden. Benämningarna på de olika delarna av Ön ger delvis anvisningar på såväl ägarens namn som ägolottens beskaffenhet. Där fanns: ”Jon-Jonsa gärdan”, ”Ol-Olsa kläppen”, ”Bredänget”, som ägdes av bl.a. bönder från Svarttjärn, ”Killinghägnan” samt ”Lillön”, med sin lilla lada, som dock var tillräcklig for att rymma de små skördar det lilla gärdet årligen gav, och slutligen ”Transundet” (Trönusonne) och ”Storön”. Detta från öster till väster räknat.

På Storön hade min far sitt föräldrahem. Vid ett besök på platsen 1939 kunde vi uppe på en mager skogsbacke se några stenar, som utgjort grunden till den lilla stugan samt i ett hörn där innanför en lurad upphöjning, som utvisade var eldstaden hade sin plats. Trappan utanför dörren utgjordes av en stor plan sten, som ännu lär ligga kvar.

Ett fåtal meter från stugan fanns en liten ladugård. Några stenar, utgörande grund på den sida, som sluttar ned mot sjön, och för övrigt en liten nedsänkning i marken utvisar var den hade sin plats. På ett ställe är denna något djupare, och där fanns på sin tid familjens bekvämlighetsinrättning. En stor tunna, vilken med ett öskar tömdes varje vår, var nedgrävd i marken och höjde sej ungefär en halv meter över denna samt nådde delvis utanför ladugårdens vägg. Att ladugården kunde rymma ko och get jämte något foder är ofattbart för den. Som sett grundens lilla omfång, och ändå mer gåtfullt förefaller det, att föda till djuren kunde anskaffas från denna magra mark. Årligen tillvaratogs säven och vassen, som växte vid sjöns stränder och dessutom inropades ibland på slåtterauktionerna, som årligen hölls i samband med byastämmorna den första maj ratten att avmeja den växande grödan på något gärde. Hemtjärn var ett ställe, som ofta inropades. Det var i regel min farmor, som skötte dessa affärer, och arvodet erlades vanligen genom dagsverken, mera sällan med kontanter.

Nedanför backsluttningen strax invid sjön, fanns en brunn. Några trästycken, som ännu låg kvar över denna, utgjorde en gång brunnens Från stugans trappa ned till brunnen ledde en nästan igenvuxen stig.  För att minska stigningen var den upptrampad så, att den svängde i en båge snett över backsluttningen. Ändå måste den ha varit mödosam för min farmor, som dagligen skulle bära tunga hinkar med vatten for folk och få. Men hon var van vid slit och släp, eftersom det gällde att skaffa nödtorftigt uppehälle åt familjens nio barn.

Även arrende för tomten betalades årligen med dagsverken, fjorton under vintern och fjorton under sommaren, lika många kvinno- och mansdagsverken.

För de förra svarade min farmor, som vintertid kardade, spann och vävde åt fordringsägaren. Så småningom fick döttrarna eller de halvvuxna sönerna, vilkas prestationer ungefär kunde jämställas med en kvinnas, genom dylikt eller annat arbete fullgöra dessa skyldigheter mot markägaren. De dagsverken, som skulle utföras av en man, uttogs vanligen sommartid under slåttern eller skörden. I regel var det min farfar, som avverkade dessa, men även min far eller någon av hans bröder kunde redan som barn fä ersätta en vuxen man och sköta hans arbete, men då fick två dagsverken gälla för ett.

Nära ladan fanns en liten loge. Även här låg en hög sten framfor dörröppningen, som var liten och hade en hög tröskel. Logen var av den avlånga typen, omkring sex meter lång och fem meter bred. Mitt på golvet förvarades det lilla förråd av säd, som kunnat inbärgas från en eller annan liten åkerlapp, som min farfar brutit upp frän den stenbundna marken. Stenarna lades upp så att de blev till en mur runt tomten.

På vardera långsidan av logen fanns en avbalkning, dar kvistar, löv, hopbundet i kärvar, halm, hö och stråklöv förvarades. Med stråklöv menades löv, som repats och torkats under sommaren. Kokande matten hälldes över, och anrättningen användes till föda åt kreaturen.

De nämnda avbalkningarna användes sommartid till sovplatser for barnen. Inte fyllde bäddarna ens den tidens små anspråk på bekvämlighet och hygien, men under gamla paltor och trasiga täcken, sov de må vid myggornas entoniga sång, barndomens ljuvliga sömn.

Vintern 1873, som var ovanligt snörik, bröts de omtalade balkarna ned, drogs ut på backen och höggs ned till bränsle. Något annat fanns inte att tillgå, eftersom den myckna snön lade hinder i vägen för framforslande av ved. Hästarna i bygden fick en tids ofrivillig vila, men dess tyngre blev männens arbete. Min far berättade att snödrivorna var så höga, att man kunde åka skidor över hustaken.

Min farfar hade vanligen sitt arbete i Gammelbyn, som låg omkring två mil från Mjödvattnet. Där hjälpte han bönderna med deras arbete på åker och äng. Den som tjänat mest och längst var Mauritz Lundholm, magister och klockare i Burträsk och känd i flera socknar för sin väldiga stämma. Ännu i dag lever hans minne, och i vida kretsar talas det om hans ovanliga sångröst och musikaliska begåvning. Som arbetsgivare däremot stod han inte särdeles högt i kurs. Han var misstrogen mot sina underlydande och hade ett ojämnt lynne, som ofta tog sig uttryck i häftighet och ilska.

Ovanför det Lundholmska boningshuset låg bastun där kornet torkades. Där lastades säckarna, som skulle föras till kvarnen, men dessa forslades i förbifarten in på gården for att vägas i den saltbod, som fanns där. Under malningen beräknades ett lass säd lätta sju skålpund. Vid hemkomsten kontrollerades noga om vikten lättat därutöver. I så fall var husbonden inte nådig, och hans folk utsatte sig inte i onödan for sin herres vrede. Oärlighet från drängarnas sida omöjliggjordes genom denna stränga kontroll. Det fanns gott om fattiga, men ingen av drängarna vågade ge någon den minsta lilla nypa mjöl. Det skulle ju ha inneburit minskning av förrådet i husbondens egna välfyllda matbodar.

Den som hackade kvarnstenarna hade tolv öre for sitt arbete och kunde väl ha behövt en liten ersättning in natura, men det gick inte oerhört. Vid återkomsten från kvarnen, vägdes mjölet som vanligt, men då befanns mjölets vikt vara större än mäldens. I sin villrådighet visste inte husbonden, vad han skulle ta sig till. Han knöt nävarna i luften och de ljud, som den store mästarens strupe då frambringade var inte synnerligen harmoniska. Förklaringen kom, när säckarna länsades från en sten, som pigorna i rent okynne lagt ner i en av säckarna.

Lundholm var egentligen inte rik. Han ägde själv ingen jord, men det han förfogade över var tillräckligt att föda 10-12 kor, tre hästar och en dragoxe. Det för honom själv, och indirekt också för – Burträsk församling viktigaste djuret, var väl geten. Den försåg honom nämligen med den mjölk, som enligt hans tro, hade ett välgörande inflytande på röstorganet.

För den relativt stora gårdens skötsel var tre drängar och två pigor anställda. Min farfar arbetade hos honom som dagsverkare flera år. Lundholm lät uppföra en liten stuga år honom, där han bodde, och där han själv tillagade sin torftiga mat. I kosthållet utgjorde vassla, som han köpte för fem öre kannan, en viktig beståndsdel Av den kunde även kokas mesost. Ofta gick min far den två mil långa vägen från sitt hem till Gammelbyn, Burträsk dragande en kärra med sig. Under vistelsen där biträdde han med arbetet på gården, och när han återvände hem, var kärran lastad med mjöl, bröd och annat, som tillsammans med den kontanta lilla lönen utgjorde ersättning för min farfars strävsamma arbete. För den fattiga familjen på Ön, var denna last alltid en välkommen och välbehövlig utökning av det lilla matförråd, som eventuellt fanns. Ända hem kom han dock inte med kärran. Därför lastades förningen i en liten båt, som roddes hem till Ön.

Tiden hos Lundholm upplevde min far, trots allt, som ganska positiv. Bl.a. fick han sjunga med i kyrkokören, och det ansåg han som en stor förmån, och han talade sedan ofta om den tid, då han sjöng för Lundholm i Burträsk.

Nödåren 1867-68 var en svår tid för många, och många dukade under. Enligt uppgifter från min far, skulle i Burträsk lika många människor ha dött av svält, som det finns dagar i året. Men familjen på Ön överlevde trots allt, fast nöden var stor. Det utfärdades bestämmelse, att jordägarbönder skulle i sina hem ta emot någon av de hårdast drabbade, särskilt barn, och ge dem husrum och kosthåll under några dagar. Dagarnas antal var beroende av hemmanets storlek: en dag for varje skäl skatt. De hjälpsökande kunde också ”lösas” så att de fick mat att ta med till hemmet i stallet för att stanna på gården.

För att kunna utnyttja denna förmån fick min far, som då var 8-9 år gammal och hans syster Elin 4-5 år gå till Lövånger dragande sin lilla kälke. Hungriga och trötta kom de väl så småningom fram till den gård, som blivit dem anvisad. Och där fick man äta bröd, bakat förstå, att det var både tröttsamt och svårt på många sätt for så små barn att gå från gård till gård och tigga sitt bröd. Det är väl nära nog en parallell till berättelsen om ”Barnen från Frostmofjällen” far sa ofta: Ingen kan förstå hur det kändes, att stå vid dörren, tumma sin mössa och be om ”nalta brö eller en mjöldomt”. Men hungern tvingade dem. Ett annat yttrande från min far kommer jag också ihåg, när han minde om gamla tiden ”Han som ha frusse å svålte mer än jag ha gjort, han finns inte ovanför jordytan”.

När de två barnen en gång kom tillbaka till Ön fanns stugan inte kvar. Den hade brunnit ner. Familjen var splittrad, och barnen visste inte vart de skulle ta vägen. Emellertid blev väl stugan uppbyggd igen och det måste ha skett genom välvilliga människors bistånd och hjälp. På 1880-talet bodde åtminstone min farmor kvar på Ön. Alla barnen hade ju då lämnat hemmet.

På den tiden, när den sociala hjälporganisationen inte fungerade som nu var det väl i regel någon, som ryckte in och gav hjälp, där behovet var som mest trängande. Så var det nog också i Mjödvattnet. Vår far berättade ofta om en familj, som varit dem till ovärderlig hjälp många gånger. Bl.a. var det husmodern i den gården, som en gång räddade vår fars liv. En dotter till henne besökte oss i vårt hem i Bureå något år efter fars död. Hon mindes och berättade hur allt gått till: Den lille parveln hade kommit skidande över isen i blåst och kyla. Han var troligen på väg till deras hem. Modern till den, som berättade detta, stod i fönstret och såg honom sjunka ner i snön och bli liggande där. Hon tog ögonblickligen skidorna och åkte ut, tog honom på ryggen och skidade hem till sej med honom, där han blev omskött. Någon dag senare återbördades han till sitt hem på Ön. Tyvärr tog vi aldrig reda på vad den kvinnan hette ej heller familjens namn.

Mellan åren 1882-1889 tjänade min far dräng hos patron Marklund i Bureå. När hans mor låg på sitt yttersta, bad han om en dags ledighet for att hälsa på henne. Han gick till fots hela vägen efter arbetets slut och återvände nästa dag. Kanske var det med en viss bitterhet han tänkte på hästarna i patrons stall, som stod där välgödda, välryktade och glänsande och som så väl skulle behövt lite motion, men något erbjudande att ta någon av dem, hade han inte fått.

I fickan hade han sin plånbok innehållande en femma. Det var troligen den enda han ägde, for lönen utbetalades inte gärna i kontanter. Drängarna och pigorna fick handla på bok i patrons handelsbod, och när månaden var slut, var det i regel kunden, som stod i skuld. Emellertid hade han nu en femma och den ville han ge sin mor som en sista gåva. Men hon ville inte ta emot den. ”Du behöver den bättre själv’

Vid besöket på ön för 50 år sedan stod jag tillsammans med min syster och faster Edla på trappstenen till stugan (det enda som fanns jämte en del av murgrunden). Vi talade om gamla tider, medan min far likt en ung pojke strövade omkring i terrängen och sökte efter minnen från sin barndom. Här gick korna i bete nu liksom förr, och deras råmande eller en koskällas pinglande var de enda ljud, som störde tystnaden. Det stilla suset i trädens kronor blev till ett stilla ackompanjemang till allt detta som marken och stenarna här hade att förtälja om isolerade och fattiga människors kamp mot brist och nöd i en svunnen tid. Min far hade aldrig gått i skola med undantag av de 3 dagar när de skulle kontrolleras om han kunde sin katekes och om han lärt sig läsa och skriva. Det var väl närmast ett kunskapsprov for konfirmandundervisningen. I Gammelbyn fanns ju skola med Lundholm som lärare, men det var väl den enda i socknen. För familjen på Ön skulle det förresten inte ha funnits ekonomiska möjligheter att ge barnen skolundervisning.

Alla i familjen fick hjälpas åt att hålla nöden utanför dörren. Bland annat lärde sig dottern Elin ganska tidigt att snara ripor, och hon blev med tiden ganska skicklig. Då var det inte i lag förbjudet att hålla barn arbete. Den enkla matematik som var nödvändig i praktiken, klarades lätt utan papper och penna, så långt det räckte med addition och subtraktion. Men när det blev fråga om multiplikation eller division, vore det ju bra att kunna skriva ned talen för uträkning. Den konsten lärde sig min far av en arbetskamrat på Buresågen, Gotthard Lundström, som gått i skola. Efter den hjälpen kunde han räkna de fyra olika” räknesätten” lika bra som vi hans barn i skolåldern gjorde.

Vid unga år fick han plats som dräng hos riksdagsman Boström i Bodbysund. Där hade han det bra och trivdes gott hos familjen i det vackra huset, som ännu står kvar. Som redan nämnts tog han sedan tjänst hos patron Marklund på Strömsholm. Där var många pigor och drängar anställda. Någon brist på mat var det inte. I bodarna stod det byttor i långa rader med påskrift, t.ex. kött av egna kor, fläsk av egna svin, ägg av egna höns osv. Men av allt detta fick tjänstefolket inte smaka förrän det började bli härsket. Däremot dukades läckerheterna fram vid de många kalasen, som hölls på gården.

Denna obalans mellan herrgårdsfolket och deras anställda var väl orsaken till att ärligheten hos de senare inte alltid fungerade. När någon av pigorna stod och kärnade smör vid den tiden på dagen, när drängarna var samlade kring matbordet, smusslade hon gärna över en klick till var och en av dem. Men det hände också, att patronessan, med den stora nyckelknippan hängande på magen, kom ut i köket just då, och nu fanns ingen annan möjlighet än att klämma fast smöret under bordsskivan. Det var heller inte ovanligt, att ägg, som drängarna kommit över kokades i ladugårdsgrytan och åts i smyg. Men här bör också tilläggas, att patronessan hade en viss omsorg om de anställda och deras familjer. När någon av dem bildade eget hem, besökte hon dem gärna, uppvaktade dem med någon present och gav goda råd. Och när första barnet var fött kunde besöket upprepas. Det blev med tiden åtskilliga familjer och de flesta bodde med sina många barn i de små stugorna med nakna timmerväggar på ”Gammelsågen” som den kallas än i dag. Namnet har platsen fått efter den lilla vattensågen, som lydde under patrons domvärjo. Där fanns arbete för omkring 30 personer, inberäknat de kvinnor som utförde en del av arbetet vid sågen. Men eftersom sågen drevs med vattenkraft frös vattenhjulet fast i oktober eller i november. Och sedan var de anställda arbetslösa hela vintern.

Lönen var liten, omkring 16 skilling per dag, om den inte utgick som naturaförmåner. Virket såldes till uppköpare i Stockholm eller Göteborg och avhämtades med segelfartyg vid lastageplatserna i Bureå eller Bäckfors. Sågverket på Strömsholm anlades 1795 och nedlades 1875, alltså efter en period av 80 år. Samma år, 1875, byggdes ångsågen vid Bureälvens utlopp i Bottniska viken. Aktiebolaget bildades. Aktierna utgjorde 720 st. á 200 kronor. Johan Marklund var ensam ägare till 344 aktier. (Uppgifterna hämtade från artikeln ”Blad ur Bureåindustrins historia” som min bror har skrivit).

Men son vi alla vet, är rikedom och makt ingen borgen for välgång, lycka och glädje. Patron Marklund och hans familj drabbades av många olyckor och sorger. Den svåraste var nog den tragedi som hände den 29-årige sonen Johan Albert Marklund den 2 nov. 1884. Min far mindes händelsen mycket väl och min bror Carl-Helmer skriver därom i Bureå skoltidning år 1948. Jag citerar ”Sex unga män hade seglat till Vånören för att jaga skogsfågel och hare. Sällskapet bestod av Johan Albert Marklund, förvaltaren Gustav Sandberg(Marklunds svåger) inspektor C. E. Nordström, järnhandlaren Axel Hovenberg, inspektor Johans Sidén och kassören August Dahlqvist. Man hade hoppats på en god jaktlycka, men hoppet och glädjen skulle snart bytas i sorg och förtvivlan.

Efter en timmes jakt hade Johan Marklund satt sej ned på klippavsatsen på det s.k. Gammelgrundsberget på Vånören för att vila. Han hade bössan framfor sej, fastklämd mellan benen. När han då vände sej för att få tag i jakthornet, för att ge en signal till sina jaktkamrater, halkade bössan utför klippan. Skottet brann av och gick rakt in i buken. En del av urkedjan följde med in i bukhålan”, slut på citatet. När budet om olyckan nådde de anhöriga fick min far befallning att genast sadla hästarna ”Arabella och Tora” för att fortast möjligt hinna till lasarettet med föräldrarna. Deras hästar var inte vana vid omild behandling, men denna gång lydde patrons order: Använd piskan och kör allt vad tygen håller. ”Vid framkomsten dröp hästarna av svett, men det var ändå för sent, deras son var redan död. Jag citerar vidare min bror ur skoltidningen ”Med Johan Albert Marklund gick en sällsynt god och ädel man ur tiden, Om det förunnats honom att leva, skulle han säkerligen också, som efterträdare till sin far, blivit chef for en större affärsverksamhet och därmed kunnat bli till stor betydelse för hembygd och dess näringsliv.

Johan Albert Marklunds bortgång blev anledning till en serie donationer för allmännyttiga ändamål. Till hans minne donerade föräldrarna 1.500 kronor till en barnhemsfond, 5.000 kronor till en stipendiefond vid samskolan i Skellefteå, 1.000 kronor till en stipendiefond vid högre allmänna läroverket i Umeå samt 4.500 kronor till en frisäng på Skellefteå lasarett för medellösa sjuka, med företrädelserätt för personer som är eller varit anställda vid Bureå sågverk. Av räntorna från barnhemsfonden anslog år 1936 6.000 kronor till barnkolonibygget i Burvik.

Dikt av Tullförvaltaren O.D. Lindström. Ursviken till Albert Marklunds minne: 

Den höstliga vinden bland asparna klagar och gulnade löven kring nejderna för.
På berg och i dal uti yra han jagar sin frost och sin dimma runt lunderna strör.

Ack, blomman, av sommarens solsken omgjuten, nyss prålande lyste å fager och röd –
nu ligger på ödsliga ängen hon bruten, kallt härjad av stormen – blek vissen och död.

Men dock – över ängen dess blomma du bredde, o, höst, din förgängelses svepduk ej blott,
en grav, för värt hjärta mer dyrbar, du redde, en ädlare skörd än blott blomman du nått.

Ej sommarens rosor allenast du höljde i dimbestänkt mantel så och sval.
Nej, ack, når du framgick, i fjäten dig följde en högsinnad själ ner i skuggornas dal.

Det hjärta vars adel, vars styrka vi kände i vänkretsen bland oss nog en liten var,
det hjärta, som livskraft och lust hos oss tände, som stads idel vårluft och solljus oss bar.

Nu ligger det stelnat, kallt, vissnat och öde, av livsfröjd och ungdom där intet du ser.
Det gått till det land, där i friden de döde lugnt sova n sömn och vänder ej mer.

Det rena, det varma och trofasta öga, som nyss bland oss lekfullt och skämtande log
av kärlek så mycket, av agg huru föga – hur hastigt det tycktes, hur plötsligt det dog.

Som ekan, stark, kraftig och ung än till åren, dock bräckes i hast av en härjande vind,
så rycktes, o broder, du bort uti våren av livet – så plötsligt och blektes din kind.

När som du kände att olyckan förde så döden allt närmre och närmre din barm,
hur stort, hur ädelt just då du dig rörde i plågan och ännu för kärleken varm.

Du sände en hälsning: ”förlåt denna våda”. Den drabbade, broder, ju närmast dig själv,
och sedan – hur ringa kan människan råda på stormen i tidens vilt brusande älv.

Hav tack, dyre broder, vår kärlek på färden skall följa dig hän på den stygiska våg.
Ack, ännu en stund här bland larmet i världen och snart även vi på det okända tåg.

Stå redo att vandra mot anade landen, dit du från det jordiska före oss gått.
Ett tack och farväl vi där vinka från stranden. O, lycklig är du, som ren målet har nått.

Stor sorg
År 1899 drabbades familjen åter av en stor sorg. Då avled nämligen patrons måg, disponenten Gustav Sandberg på Åbacka, endast 41 är gammal. Om honom kunde nog samma ord användes, som karakteriserade svågern Johan Albert Marklund, en sällsynt god och ädel man. Var älskad av alla, inte minst av arbetarna vid Buresågen. Jag citerar återigen min far. ”På en högtidsdag, som han firade uppvaktades han av oss arbetare vid sågen. Vi hyllade honom, bar honom på armarna och sjöng: ”Ja må han leva i hundrade år”. Men det blev bara 41 år brukade far, med vemod i rösten, tillägga när han berättade om detta. I alla år hade vi varit grannar med familjen Sandberg och aldrig märktes klasskillnaden i hans umgänge med andra människor. Hans barn, Alda, Thelma och Allan var våra äldre syskons bästa lekkamrater. Ingen var fattig och ingen var rik i barnens värld, man bara trivdes och hade roligt tillsammans. Nu var deras pappa död. Den dagen han låg på lit de parad, tog mamma vår 4-ånge bror Carl-Helmer och gick, som många andra grannar, ned till Åbacka for att ta ett sista avsked vid hans bår.

Min far tyckte om att berätta, och vi lyssnade gärna. Vid den tiden, då varken TV eller radio fanns, kunde vi inte tänka oss bättre underhållning. Vid 7-tidcn varje kväll tog han fram den stora skrivboken med vaxdukspärmar och noterade i den något av det som hänt under dagen och så väder och vind förstås. Och under alla dessa år missade han inte en enda dag. Det märkte jag när jag långt senare samlade alla hans anteckningar och försökte tyda dem, for att kunna skriva ner dem på maskin. Det var svårt men intressant Handen som skrivit var darrig och blyertsskriften hade blivit nästan oläslig. Jag fick använda både glasögon och förstoringsglas.

I mina ”Minnen” har jag använt ordet ”far” i stället för pappa Vanligen sa vi ju alltid pappa och mamma om och till våra föräldrar, som ju de flesta gör i våra bygder.

Gärna vill jag också berätta om nar de två möttes för första gången. Under sin tid på Strömsholm förlorade vår pappa två fingrar på höger hand i tröskverket. Det ena slets av och det andra opererades bort på lasarettet. Det avslitna fingret gömde han mellan två stockar på logen och grävde sedan ned det i jorden, när han kommit hem från lasarettet. Ganska snart skulle det visa sej att den tragiska händelsen skulle  innebära en stor lycka för hela hans framtid.

Operationen var ganska smärtsam. Det enda bedövningsmedel som användes var brännvin som gavs honom att ta in.

En ung kvinna, som for tillfallet fanns dar for att vårda ett litet barn, blev ombedd att ge patienten ett glas vatten. Hon hette Emma Christina Larsdotter Tapper. Det var den första tjänsten hon gjorde sin blivande man, men inte den sista. Efter 7 år blev det giftermål. Då inköptes den lilla stugan strax ovanför nedfarten till Åbacka. Den finns fortfarande kvar, fastän om och tillbygd.

Pappa arbetade då på sågen och mamma sydde på lediga stunder underkläder till fru Sandberg och hennes döttrar. Sömnaden krävde mycket arbete. Det skulle vara insydda ärmar, spetsar, rynkor och veck här och där. Varje plagg betalades med 1 krona. Hon begärde aldrig mer, och någon överbetalning förekom aldrig. Men när hon gick hem igen med en tia i börsen for 10 färdiga plagg var hon nog ändå belåten. Tian var i alla fall ett bra tillskott i hushållskassan.

Lönen som pappa fick för sitt arbete på sågen var minimal och pengarna skulle räcka inte bara till mat och kläder, utan också till arrendet och avbetalning av skulden på huset. I en gammal skåpdörr i antecknades noga hur mycket skulden minskade för varje avlöningsdag. Särskilt såg vår pappa fram mot den dag då han skulle vara skuldfri. Då – sa han ska jag duka ett stort bord på gräsmattan och jag ska bjuda grannar och vänner på saft och bröd, och så ska jag köpa mig själv en utterskinnsmössa. Att det skulle bli just saft var väl med tanke på barn, som också skulle vara med. Hur det nu var, blev kalaset aldrig av. Men glädjen över att vara skuldfri var huvudsaken. Pappa uppskattade väldigt högt varje sak, som fanns i hemmet. Vid måltiderna kunde han ibland saga: ”Tänk vad det känns skönt, att sätta fötterna under eget bord”. Han mindes ju så väl sina tidigare år, som han genomlevat i fattigdom, brist och nöd.

Men som många av oss minns var det härda tider också under första delen av 1900-talet. Det blev kristider och farsoter, som tog många, inte minst unga människors liv. När jag var ett halvt år, dog min näst äldste bror Gunnar i difteri. Själv blev jag inte smittad, kanske tack vare modersmjölken. Carl-Helmer 6 är låg redan sjuk, men Johan 11 år och Emil 3 år måste om möjligt räddas från smittan. Epidemisjukhus fanns inte och därför ordnade mamma så att de kunde bo i ladugården. Där var det varmt och gott och de behövde varken frysa eller svälta och på dagarna fanns det möjlighet till ”uteliv”  hur mycket som helst. Och det bästa av allt var, att de inte blev smittade.

När jag tänker tillbaka på åren som gått, kan jag inte minnas att våra föräldrar någon gång grälade med varandra. Pappa var den som bestämde det mesta, men nar vår blida mamma någon gång anförde avvaktande mening föll han genast till föga, och så blev det som hon ville. Ett ex. kan nämnas: Båda älskade sina kor och det hade aldrig varit tal om att sälja dem. Men en dag sa mamma: ”Tänk om vi ändå skulle sälja korna? Vi är gamla och det börjar bli arbetsamt att sköta dem”. De orden måste ju ha kommit som en chock for pappa. Han var ju ett år äldre, men ändå vi god vigör. Men när mamma ville det så. Dagen därpå såldes den ena kon och någon dag senare den andra. Men så hände något hjärtknipande en dag. Båda korna tog sig genom en bakdörr, som stod öppen, in i lagårn och ställde sig i sina respektive bås.

Pappa fick nu god tid över till olika aktiviteter. Bl.a. fortsatte han att varje dag skriva i sin dagbok. Men 1 febr. 1939 blev det bara två ord: ”Mamma död”, och så klockslag och tid. Sedan fick dagboken vila ett halvt år. Nu var det inte roligt längre. När en god vän till honom och oss samtalade med pappa om det som hänt yttrade han: ”Det känns som om alla lampor vore släckta”

Ester och jag hade gärna velat flytta till det hus vi köpt tidigare om bara pappa velat följa med. Men det ville han inte. Inget annat hem kunde jämföras med hans. Han kunde med hela sin själ stämma in i orden: ”Mitt hem är så ringa, dess dörr är så låg, men aldrig en kärare boning jag såg på hela den grönskande jorden.”

 

Minnen och hågkomster från gången tid.  
Upptecknade år 1979 av: Ebba Nyström

Sammanställt och utskrivet 1993 av:
Karin Andersson, Anne Fors, Kurt Fors, Tommy Fors, Lars-Erik Andersson & Mattias Öztürkmen.

Vi hade vårt hem i den lilla röda stugan ovanför grinden till Åbacka. Huset står fortfarande kvar, fastän om- och tillbyggt. Från grinden ledde en vacker björkallé till herrgården, där familjen Sandberg bodde. Vår äldste bror Johan, var ungefär jämnårig, med Allan, och de lekte ofta tillsammans. Min äldste bror Johan var ungefär jämnårig med Allan och de lekte ofta tillsammans. Men en gång slutade leken illa. Det ingick troligen i en tävling mellan dem, att kunna kasta en sten över huset så att Stenen hamnade på andra sidan utan att träffa taket. Johan misslyckades. Stenen gick rakt igenom och krossade en fönsterruta på vardera sidan av huset. Man kan lätt tanka sig hans förtvivlan när han rasade hem och berättade vad som hänt. När pappa kom från sitt arbete från sågen stoppade han börsen i fickan tog Johan vid handen och gick ned till Åbacka. Där fick han träffa Allans far, disponent Sandberg. Men godhjärtad, vänlig och generös som alltid blev hans enda kommentar till händelsen: ”Strunt till pojke som inte vågar kasta en sten, för risken att träffa en fönsterruta.” Någon ersättning kom inte på tal och det var av stor betydelse for min far. Lönen på sågen var liten och varje slant värdefull. En annan gång hände också något otäckt. De båda pojkarna stod vid älvstranden med var sitt metspö och fiskade. Men det blev ingen fångst den gången. I stället fastnade Allans krok i Johans öra. Försiktigt bar Allan spöet med Johan i släp upp till herrgården, dar disponenten befriade honom från kroken.

När disponent Sandberg dog blev familjens tre barn faderlösa: Allan i 8-9 års ålder och hans två små systrarna Alda och Thelma. I vårt hem fanns det fyra pojkar Johan 9 år, Gunnar 6 år, Karl 4 år och Emil 2 år Småflickorna från Sandbergs kom ofta på besök hos oss tidigt på morgnarna och stannade vid dörren. I soffan låg två av pojkarna. Innan mamma gick till ladugården för att mjölka de två korna hörde hon ofta säga: ”Nu ska vi vara tysta så gossarna får sova”. Men när mamma kom tillbaka nog var gossarna vakna. Efter Sandbergs död skedde många stora förändringar beträffande familjen. Sällan såg man till fru Sandberg och om man mötte henne någon gång neg man väl dubbelt så djupt än vanligt.

Till det yttre märktes väl inte skillnaden så mycket. De två pigorna svarade for att allt var perfekt och i sin ordning inomhus. Vid den tiden hade vi passerat sekelskiftet. Trådgården sköttes av trådgårdsmästare  Dillner som bodde i närheten. Alla planteringar och rabatter sköttes så fint att allt nästan liknade en lustgård. Kusken Moberg svarade for skötseln av hästarna Tyra och Klatch. Något så fint kunde man inte se i ”hästväg”, som när kusken Moberg, livréklädd körde upp genom allén med de båda hästarna, precis lika i färg och lika korta svansar. Det fann plats för fyra personer i den fina droskan.

Vi barn som hade vårt hem i den lilla röda stugan på andra sidan vägen mitt emot den Sandbergska björkallén rusade genast ut for att öppna grinden, så fort vi såg det fina ekipaget, I regel kastades så många kopparslantar ned som det fanns antal barn vid grinden. Men om Allan var hemma kunde det bli en silverslant istället. Då gällde det att söka i gruset så att man inte missade någon.

Om de åkande fortsatte stora vägen åt höger kunde de, efter ett par hundra meter, åter träffa på en stängd grind. Men i regel fanns det alltid något barfotabarn som kom springande och öppnade. Men varför fanns så många grindar som måste öppnas och stängas? Familjerna vid hade i regel en eller två kor var.

Varje dag under sommaren körde vi ut koma till skogen, dar de själva kunde finna mat. Först gick en skällko och undan for undan kom de olika familjernas kor med och till sist blev det en lång rad. Det var egentligen trevligt att på det sättet hälla kontakt och även förena nytta med nöje. När korna skulle hem behövde de inte hämtas. De gick ofta. Raka vägen ti sin egen ladugård. Men det var nödvändigt att det fanns grindar, som kunde öppnas och stängas. I annat fall kunde de komma in på förbjudet område.

Med tiden utökades vår familj med två flickor, jag själv och min tre år yngre syster. När hon var i 12-13 år åldern fick hon förtroendet att sitta i herrgården tillsammans med fröknarna Sandberg och brodera gardiner till deras hem i Stockholm, Inom parentes kan här nämnas att i Bureå fanns for övrigt ingen annan än lärarinnor, butiksbiträden och kontorsanställda som hade den titeln framfor namnet.

Åbacka var numera bara sommarbostad för familjen, som varje höst flyttade till Stockholm. Vi som bodde ovanför grinden hade fortfarande en del kontakter med Sandbergs. Vår bror Karl hämtade varje dag post till dem och for den tjänsten blev han varje midsommarafton nerbjuden och Ii2id® när han kom hem några slantar i börsen och en stor påse med godsaker av olika slag. Vilken fest det blev i hemmet for oss alla.

När familjen sedan flyttade till Stockholm for sista gången, såldes huset och for övrigt nästan alla inventarier på auktion. Huset blev läkarbostad. Doktor Wåhlstedt med fru och en liten dotter bodde dar under sin tid i Bureå. Snart blev jag ombedd att vara dar, dels for att se till lilla Gudrun, vilket var det roligaste, men också for att hjälpa till lite i hushållet. Dessutom var det mm uppgift att städa doktorns mottagningsrum. Allt var roligt utom detta som jag tyckte var ganska otäckt. Sjukstugan var ännu inte byggd och han tog emot patienter i bostaden, i Sandbergs före detta kontor.

Doktorinnan var rar och fin. Jag kommer så väl ihåg henne den gången när hon stod vid salongsfönstret med den vackra utsikten över parken träden, blommorna och den brusande älven. Och med sin vackra sångröst sjöng hon: ”Var timme är som en månad lång, var månad som ett år”… Och då kom den tanken för mig: Hon kanske inte känner sig lika lycklig som jag gör.

En annan händelse kommer jag också väl ihåg. Det var kväll, lillan hade somnat och doktorinnan och jag var ensamma i köket. Då föreslog hon att vi skulle dricka choklad tillsammans vid köksbordet. Jag försökte uppföra mig så perfekt som möjligt, men så. Hände något oerhört otäckt. En fluga kom och dök rakt ned i min kopp! F Vad skulle jag nu ta mig till? Så omärkligt som möjligt fiskade jag upp flugan, placerade den på fatet och drack sedan upp chokladen, som om ingenting hänt. Men det ansåg jag som mitt livs största bragd.

Till fastigheten hörde också ett mindre hus, som nu kom att användas som epidemisjukhus, med syster Ålborg som sköterska. Den första patienten var ett litet barn som hade scharlakansfeber och behövde tillsyn dag och natt. Eftersom doktorn ansåg att det inte fanns någon risk for mig att bli smittad blev jag anmodad att finnas i sjukrummet dag och natt. Det var den bästa tjänst jag någonsin haft. Bara ringa på klockan om barnet behövde någon hjälp. För övrigt fick jag använda tiden efter behag. Handarbeta och läsa hur mycket som helst.

När auktionen på Åbacka hållits och huset övertagits av kommunen hade familjen redan flyttat till Stockholm. Därmed var också den Sandgrenska eran i Bureå slut. Allan hade redan tidigare lämnat hemmet. Och det enda man visste om honom var, att han farit vida omkring och upplevt många olika öden och äventyr. Bland annat hade han deltagit l finska kriget.

Den 6 april 1940 invaderades Norge av tyskarna. Då flydde den norske kungen genom den oländiga terrängen till Sverige och vidare till England. Många följde hans exempel, bland andra ett par damer som också flydde till England. Dessa träffade vi på en utlandsresa många år senare. Vi bodde på samma hotell, varför vi hade god tid att samtala. När de hörde att vi var från Bureå klingade det bekant. De kom att tänka på att de ofta haft besök av en man som hette Allan Sandberg, vilken talade om Bureå som sin hemort.

”Världen är så stor så stor, Lasse, Lasse liten, större än du nånsin tror, Lasse, Lasse liten” Så sjöng vi som barn, men ibland inträffar händelser som visar på motsatsen. I Bureå fanns på den tiden ingen annan samlingslokal än bönhuset, och det var ju inte lämpligt att använda till annat än sammankomster som husets namn innebar. Men Viktor Nyströms hem stod ofta öppet for tillställningar av olika slag.

Vi var inte släkt med familjen som bodde dar, utan bara goda vänner. I det Nyströmska huset fanns en stor sal som rymde ett stort antal personer. Dessutom kunde man leka och idrotta hur mycket som helst på den stora gårdsplanen och i den brusande älven nedanför fanns det till både bad, fiske och rodd.  I släkten fanns musikintresse som generationer.

Dessutom kan nämnas, att den orgel som nu finns i Hembygdsgården, stod i vår barndom i Viktor Nyströms sal. I den salen var det bröllop den dag min syster föddes. Fröken Jonsson, barnmorskan i Bureå som var gäst där, hämtades under kvällen till vårt hem for att ta emot min syster Allt gick så snabbt att Fröken Jonsson kunde återvända till bröllopsgården och vara med om fortsättningen av festen. De nygifta hette Jenny och Konrad Andersson. Deras första barn hette Märith. Ester och hon blev goda vänner och lekte ofta med varandra. Sedan Ester blivit något år gammal fick vi sova i samma säng. Mamma läste kvällsbönen med oss: ”Gud som haver osv.” och sedan tillägget ”Amen, amen till en god natt, Din ängel vare oss tillsatt, som oss bevarar och vårt bo. I Jesu namn gå vi till ro”. Särskilt om jag vaknade på natten av blixtar och knallar när åskan gick, kom alltid mammas trösteord: ”Den Gud vill bevara, han är utan fara”. Sedan jag lärt mej läsa, fann jag i en bok en dikt som slutar så: ”När åskan dundrar jag trygg skall stå och se hur blixtarna lysa”. Det stämde ju inte med min situation, men jag önskade att det varit så. Vårt hem var egentligen inte fattigt, men vi barn fick vänja oss vid stor sparsamhet. Grindslantarna sparades för inköp av julklappar, och någon sak måste vi ju ha till alla i familjen, och julklappar fick vi. Men det kunde också förekomma gråt och tårar på själva julafton. När jag fick ett litet syskrin och Ester i stället ”bara” en bilderbok kände hon sej ganska undervärderad och tårarna flödade. Men de torkade snabbt, när hon efteråt fick en klapp som hon kanske inte väntat sej och inte ville byta många syskrin. ”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans” Det kan förekomma även vid julen.

I vårt hem var det tradition att julböcker som vi hade rekvirerat genom skolan skulle avhämtas på julaftons förmiddag. Den som gick i högsta klassen fick köpa’ ”Guldslottet” eller ”Snövit” inbunden, och den som tillhörde någon lägre klass fick nöja sig med ”Lilla Lisa” eller ”Två vänner”. Redan på morgonen klädde vi oss fina for julen, men denna gång låg vår mamma sjuk i sin ofta återkommande svåra huvudvärk, och det var Karl som nu fick kamma vårt hår. Det luggade ordentligt men det gjorde ingenting, bara mamma kunde bli frisk. Och tänk så underbart! Huvudvärken släppte och hon kunde stiga upp, koka gryngröten och fira julen med oss på sedvanligt satt.

Hela köksgolvet, 10 x 10 alnar täck med hemvävda mattor, nytvättade och fina. Julgranen placerades på träkorset, som var speciellt tillverkat for ändamålet, spiran sattes i toppen, konfekt och andra prydnadssaker hängdes på grenarna. Ingenting nytt behövde köpas. Alltsammans var kvar från föregående år. Aldrig tänkte någon av oss på att innehållet i det vackra papperet var ätbart. Det skulle sparas från år till år. Och texten fastnade i vårt minne till exempel: ”Amanda jag vill dej med blommor bekransa, ty du är värd uppå rosor att dansa”.

Julaftonsfirandet började med att alla i familjen placerade oss runt den tända granen och någon läste en julberättelse. Så småningom blev det julklapparnas tur. Vi ville inte att tomten skulle dela ut dem. De skulle kastas in med jämna mellanrum. Då kunde överraskningarna fortgå hela kvällen. Den här julen fick mamma den finaste julklappen, en vacker karaff. Det gladde oss alla, att hon som ingenting fordrade for egen del. Fick det bästa. När vi lagt oss på kvällen tänkte jag med vemod på att det skulle dröja ett helt år till nästa jul. Men ganska snart var julglädjen återställd igen. Natten blev kort, men när vi väcktes hoppade vi kvickt ur sängarna och klädde oss fina for att gå till julottan, alla utom mamma, som måste stanna hemma och mjölka koma. Kyrkan var ännu inte byggd, men julottan hölls i bönhuset, som var fyllt till sista plats Och när orgeln stämde upp och församlingen sjöng ”Var hälsad sköna morgonstund” tyckte vi att julottan var höjden i julfirandet.

Mellan jul och nyår var de kalas både i vårt hem liksom hos grannar och övriga vänner. I vår lilla kammare fanns en öppen spis dar vi ”stöpte kronor”. Alla fick var sin bit bly att smälta i en liten skål med skaft, över elden och sedan tömma blyet i en balja med vatten. Om man då höll upp sin ”krona” mot väggen, kunde man av skuggan och lite fantasi få veta vad som skulle hända ägaren under det nya året. Vid trettondagen veta vad som skulle hända ägaren under det nya året. Vid trettondagen fick vi besök av’ ’De vise männen”. Då släktes allt ljus i rummet, som då bara upplystes av stjärnan, som bars av den längste i gruppen och dessutom bland annat ”Judas med pungen”, dit eventuella slantar fick läggas. Besöket slutade med att gruppen sjöng: ”Havom tack, havom tack för er hederliga skänk, Godernatt.” Bure Bolag inbjöd under många år hela skolan till en stor och mycket uppskattad julfest, där kontorsanställda svarade for en stor del av underhållningen. K. A Andersson, som senare antog namnet Norrfors, var en utomordentlig lekledare, men såg även till att annat fungerade bra. Det blev föreläsning av julberättelser, julsånger sjöngs och så blev det långdans mellan salarna, och allra sist plundring av julgranarna. Innan festen var slut fick var och en godsaker i en påse att ta med sej hem. Sedan var det dags för uppbrott.

På den tiden fanns det inte elektricitet varken inom- eller utomhus, så det kunde vara både mörkt och kallt, när man skulle ta sej hem från festen. Sjuåringarna hämtades i regel av sina pappor som tog dem på Sparken. Visst var det roligt på festen, men skönt var det nu att fä krypa ner i den varma bädden. När allt som hörde julen till var över kom, som er i den varma bädden. När allt som hörde julen till var över kom, som ju inte alls behövde vara grå.

Den verkliga ”begivenheten” hölls en gång varje sommar på Viktor Nyströms gård. Där bjöds på underhållning för alla åldrar. Det var skytteföreningen som svarade for tillställningen. Innan vi gick till festen fick min syster och jag var sin slant av pappa att användas efter behag. Där förekom underhållning av olika slag.

Vid dansbanan, på andra sidan vägen vid älven stod vi en stund och det kostade ju ingenting, fiskedammen gick vi förbi, likaså det stånd där man sålde karameller och andra godsaker. Men en bakelse! Tänk om vi skulle köpa en? Men det gjorde vi inte. När vi kom hem hade vi ofta alla slantarna kvar, och pappas beröm över vår sparsamhet ville vi inte gå miste om. Vid en av dessa fester ingick i underhållningen en ”Ryttarparad” dar vår äldste bror Johan var med. Han hade nyss avslutat sin militärtjänst som kavallerist i Umeå, och vi tyckte ju att han var ståtlig och grann där han satt på sin häst.

Bakom vår ladugård fanns en liten backe och överst på den en flaggstång. I en låda nertill på den förvarades flaggan, som hissades när skytteföreningens medlemmar där hade sina skjutövningar. Det förekom för det mesta varje söndagsmorgon under någon del av året. Allt eftersom våra bröder växte upp och var i lämplig ålder anlitades de som markörer. Där fanns en liten stuga uppförd för deras räkning och utanför den en tavla där markeringarna skulle antecknas. Den platsen kallades för ”skyttegillet.” Någon ersättning tror jag inte att någon av mina bröder fick, men glädjen och förtroendet att sköta uppdraget, räckte nog.

I en liten Stuga i närheten av den plats där flaggstången var rest bodde en gammal eremit, som allmänt kallades Kapten Erik. Om honom och hans levnadsbana skrev vår bror Carl-Helmer en artikel i Bureå skoltidning nr. 5.  När jag var sju år började jag skolan, och mamma följde mig till uppropet. Min lärarinna hette Hildur Åberg, och innan vi gick hem samtalade min mamma med henne om möjligheten for mig att nå upp till kroken där jag skulle hänga mina kläder. När vi kom hem gick vi uti skogen för att plocka bär. Nästa dag fick jag börja skolan på riktigt. Med en väska i handen, innehållande ett par smörgåsar, en stentavla, en griffel, en svamp och en vattenflaska tågade jag iväg och kände mej säkert som en ganska viktig person. Vi var omkring 30 elever i klassen, men när året var slut hade en av pojkarna avlidit Han hette Allan Granlund.

Vi lärde oss läsa med hjälp av stavar med bokstäver som hängdes upp på väggen, men ganska snart fick vi köpa en Abc-bok. Även vid räkneundervisningen användes stavar. Istället för papper och penna fick vi både räkna och skriva med griffel på vår skiffertavla. Sedan gick vår lärarinna omkring, rättade, uppmuntrade och undervisade. Grifflar fanns att köpa i Procopes affär, på nuvarande Konsums tomt. De kostade ett öre styck, men hade man råd, köpte man en tvåöres griffel som var tjockare och hade vackrare papper om ”handtaget”.

En dag spreds ett rykte i skolan, att ett fordon som kallades bil skulle passera och stanna vid affären. Efter vad vi hört var ingen häst förspänd, utan fordonet gick for egen maskin. Många av barnen rusade dit. Men klockan gick och vi väntade förgäves på bilen som aldrig kom. Besvikna återvände vi till skolan och kom 20 minuter för sent. Fördenskull måste vi ”sitta inne” lika lång tid under frukostrasten. Det var bara åtta i klassen, som varit ”förståndiga” och inte låtit sig lockas av bilen som aldrig kom. Själv hörde jag till de 22 oförståndiga.

När jag började i tredje klassen fick jag en ny lärarinna, Vilma Degerstedt från Degerbyn. En dag frågade hon mig om jag kände till någon familj som hade höns och där hon kunde få köpa ägg. Jag besökte olika hem men förgäves. Det var fruktansvärt kallt och jag frös, men ville inte ge upp. Det var ju min fina lärarinnas ärende jag gick. Men det var förgäves.

På natten blev jag mycket sjuk, febern var hög och upphostningarna blodfärgade. Det var lunginflammation. På morgonen tog min äldste bror Johan sparken och åkte in till Skellefteå för att ”söka doktorn”. När han sent på kvällen kom hem hade han med sig medicin, och när han så berättade vad doktorn sagt: ”Det är sällan barn dör i lunginflammation” kände jag mej tröstad. Nästa dag fick Emil lämna tillbaka till fröken Degerstedt enkronan som var avsedd för inköp av ägg.

De två sisa åren i folkskolan var Erik Aspgren min lärare. Han hade sina egenheter, men var duktig att undervisa, särskilt i matematik. När jag kom från min sista examen grät jag. Det var inte roligt att lämna skolan för alltid. Men varje sommar hände ju så många trevliga saker, som jag visste skulle upprepas.

Släktingar från Ursviken brukade komma till oss med båtarna Viktoria eller Oskar och hämtades vid kajen med en förhyrd hästdroska. Vi kusiner förstod varandra bra, fast de talade svenska och vi buredialekt. Vår faster och farbror åkte tillbaka på kvällen, men kusinerna stannade ungefär en vecka. Längre frampå sommaren blev det vår tur att återgälda besöket. När kusinerna en gång skulle resa hem, sa pappa till flickorna. ”Ni är välkomna igen nästa sommar, men lämna krustången hemma”. Vår pappa var inte den som skrädde orden.

Varje sommar fick Ester och jag göra en båtresa till Skellefteå med mamma och pappa. Så blev det också vid midsommarböndagshelgen 1914. Som vanligt steg vi tidigt upp på morgonen och så gick vi ut i trädgården for att plocka var sin bukett blommar att hålla i handen, som trädgården för att plocka var sin bukett blommar

Många ”Bondstadskamrar” befolkades och det blev liv och rörelse. Utanför var det stånd med godsaker, läskedrycker, frukt och annat, som kunde locka köpare.

Böndagshelgen 1914 kommer jag bäst ihåg. Vi hade hyrt en kammare där vi flickor bodde tillsammans med våra föräldrar. Vi väcktes vid femtiden på morgonen av att kyrkklockorna klämtade och fortsatte därmed ända till dess att det ringde till högmässa.

Alla rusade ut och kunde då på anslagstavlor läsa meddelandet om ”skottet i Sarajevo” och kriget som brutit ut. Det blev en dyster stämning. De flesta som kommit dit sadlade sina hästar, eller tog första båtlägenhet för hemresa. Men vår pappa sa: ”Ha vi kommit hit for att vara med om kyrkhelgen ska vi naturligtvis vara med om högmässan” och så blev det. Landskyrkan, som i regel var fullsatt, hade nu få besökare. När vi kom hem på kvällen, hade Johan, vår äldste bror, redan fått inkallelseorder. Sverige undgick krig som genom ett under, fastän alla länder på alla sidor invaderades. Men kännbara följder fick vi också i Sverige uppleva. Det blev övningar i mörkläggning, och annat som man låste kunna och om annat som man måste kunna och veta om det värsta skulle inträffa.

Dessutom blev det brist på matvaror och även en del annat. Vi bodde ju inte långt från kvarnen. Det var en fördel, som jag ibland utnyttjade. Såg jag till exempel såg en bonde komma körande med säd att malas i kvarnen, passade jag på, tog en påse med mej och hörde mej för hos någon som såg medgörlig ut, om jag kunde fä köpa lite mjöl. Jag har aldrig haft benägenhet att ”lägga på hullet”. Ibland behövde jag inte ens betala.

Som exempel på den tidens knapphet på både varor och pengar, citerar jag avsnittet av ett brev, som lag skrev till en klasskamrat den 5 november 1914. ”Ja, nu är det snart jul igen. Men nu är det så dåliga tider, så det blir visst ingen julklapp i år. Så har mamma och pappa sagt. Men jag har då en krona i papper och 29 öre i koppar och silver. Och det har Ester också. Men det är ändå så roligt om julen”. (Slut på citatet)

Från ett brev skrivet den 25 jan. 1917, alltså, tredje året efter krigsutbrottet citerar jag följande: ”Ja, nu är det brödkort och sockerkort och på grund därav, ha vi inte kunnat baka allt det som vi hade tänkt. Vi skulle nog också velat koka några anisbröd, men vi ha inte så gott om smör nu heller, men som du ser så har vi skickat några bullar och lite småbröd.” (Slut på citatet). Brevet var skrivet till vår bror Karl, som då gjorde sin värnplikt på Rullföringen i Umeå.

När min äldste bror Johan hade fullgjort sin värnplikt, och redan dessförinnan, bidrog han, som kantare på sågen till att hemmets ekonomi förbättrades. Som ersättning därför fick han varje avlöningsdag en krona av pappa, som sedan utökades till två kronor, och så småningom ända till fem kronor. Dessutom fick han också köpa en gitarr, som kostade 15 kronor, något som han länge önskat sej. Han Spelade nu sånger ur ”Sionssträngaspel”, men även mer avancerade saker till exempel ”Svansången” och ”Klockspelet”

Vid den tiden bodde rätt många familjer på gammelsågen och alla var barnrika. Ingen behövde sakna lekkamrater, och de vuxna hade också kontakt med varandra. Mest umgicks vi med familjen Eklund. Både i vår familj och deras, fanns det alltid någon i lämplig ålder att umgås med. Eklund, som vi kallade honom, varken ”herr” eller ”farbror” före namnet. Han var principfast och hade sina bestämda åsikter och vanor, som han aldrig avvek ifrån. Sedan barnen lagt sej på lördagskvällarna samlade han ihop deras vardagskläder och bar ut dem till trappskrubben, och bar in deras helgdagsplagg i stället.

På söndagskvällen upprepades traditionen i omvänd ordning. Varje böndag gick han i kyrkan eller till bönhuset innan kyrkan var byggd. I bönhuset var bröderna Johan och Anton Lindholm som turades om att leda gudstjänsten. Någon enstaka söndag kunde den vara inställd, och om det var tveksamt, gick Eklund ut till ”Anderssons backen” för att se om flaggan var hissad i bönhuset Han dog en söndagsmorgon i skogen dit han hade kört korna. Man fann honom nedsjunken på en stubbe. När man senare undersökte hans kläder fann man den vanliga kollektkronan i fickan.

Nedanför kvarnen fanns på norra sidan av älven en kaj som på ett ställe hade ett par trappsteg. Där kunde man stiga ned om man ville bada. Den platsen utnyttjades flitigt av både barn och vuxna. Alla visste var den gränsen fanns som man inte fick överskrida om man inte var simkunnig. Men vid ett tillfälle hände något som kunde ha lett till en stor olycka. Ett par av de större pojkarna hade gjort en flotte, som kunde bära fyra, men inte fler. Nu kom en femte, som klängde sej upp på flotten, men den sjönk.

Alla kom i vattnet, även vår bror Gunnar, som inte var simkunnig. Men en äldre kamrat Sem Eklund drog honom simmande iland. Men det hade nära kostat honom livet. Han blev liggande på stranden och ingen kunde göra något för att hjälpa honom. Men till slut forsade vatten ur mun och han kvicknade till.

Vår bror Karl var vid den tiden i fyraårsåldern. Han var försiktig till sin natur och utsatte sig inte i onödan för större risker. Vid det här tillfallet befann han sig på stranden och sökte mask till fiske. Sem dog i lunginflammation i unga år och Gunnar blev offer for difteri, som tog I många unga människors liv på den tiden.

Han var då 8 år gammal, och hade gått ett år i skolan. I sitt oförstånd skämtade en äldre kamrat med vår bror Karl och sa: ”Vet du om att du ska läggas i samma kista som Gunnar, och så ska man…” Och så beskrev han hela förloppet. Karl blev så rädd, att han sprang till skogen och gömde sig och ingen visste var han var. Mot kvällen kom han hem gråtande och blev tröstad och lugnad av mamma: ”Men käre Karl, du tror väl inte att vi vill förlora två av våra barn”.

På sitt sjuttonde år reste Karl till folkskoleseminariet i Härnösand for att genomgå den förberedande kursen för inträdessökande. Pengar till kursen fick han låna av Alda Sandberg, men mer än så vågade han inte begära. Sedan fick han vända sig till andra som hade möjlighet att hjälpa honom med pengar till en hyfsad ränta. När han första gången skulle resa till Härnösand hade han ännu inte sett ett tåg. Men en man, åkare Lundmark i Skellefteå var gift med en kusin med vår mamma. I deras hem fick han övernatta efter att ha åkt spark till Skellefteå.

Dagen därpå följde Lundmark med honom till tåget och köpte hans biljett. Vid intagningsprovet i Härnösand blev han antagen som en av de yngsta. Under sommarferierna var han till stor hjälp i hemmet både inom och utomhus. Han planterade, rensade och vattnade i trädgården, som alltid var välskött under sommarferier.

Nr vi systrar fick följa med mamma och pappa till staden eller Ursviken, som hände en gång varje sommar, hade vi alltid en bukett blommor med oss att hålla i handen under båtresan. Det hörde liksom till. Vi tyckte förstås att Karl var lärd och fin. Han lärde oss namnen på olika växter, rönnen och smörblomman till och med på latin. Ester som gick i småskolan för fröken Lövgren fick veta att även bokstaven v ska höras i uttalet. Karl hade sinne för allt som var vackert, både inne och ute. Han torkade golv, putsade fönster, och när vi en gång kom hem från en båtresa hade han polerat skänken i vår lilla kammare med fotogen.

Under sin studietid skulle han också fullgöra sin värnplikt och den avverkade han under ett sommarlov vid Rullföringen i Umeå. Efter avslutade studier var han förskollärare i Örviken några år. Men när han sedan blev vald som kommunalnämndens ordförande, sökte han och fick tjänst i Bureå. I Örviken trivdes han bra, och var tydligen också uppskattad, att döma av det ”tack” som var infört i tidningen sedan han flyttat därifrån.

Så länge jag minns var det alltid min önskan att få bli lärarinna. Småskoleseminariet i Skellefteå lockade och när jag uppnått lagstadgad ålder lämnade jag in min ansökan och lyckades bli antagen fastän jag inte hade gått den förberedande kursen. Men Karl som ungefär visste vad fodrades kollade i förväg mina kunskaper och spädde på där det behövdes. Och när provet, efter en vecka var avslutat och vi alla, sökande och lärare var samlade i en av salarna, framträdde doktor Söderlind, skolans inspektor, och läste upp namnen på de 25 av nära 80-talet sökande som blivit antagna. Jag satt i spänd i förväntan, men kunde snart andas ut. Mitt namn nämndes först, något som troligen berodde på att Bureå stod först i alfabetet av de kommuner vi tillhörde. Min glädje kunde inte beskrivas och naturligtvis inte heller besvikelsen för många.

”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, motgång och medgång här följas åt.” Med lätta steg gick jag ut till staden för att uträtta ett ärende. På andra trottoaren mötte jag min bror Emil, som då gjorde sin värnplikt på Rullföringen i Skellefteå. För honom började jag berätta om orsaken till min glädje, men då sa han: ”Jag har redan läst om det i tidningen”.

Redan när Emil gått ut folkskolan fick han tjänst som springpojke hos Procope och ganska snart butiksbiträde. Sedan Konsum övertagit affären fortsatte han där sin tjänst till dess han vid 24 års ålder valdes som chef för Tvärålunds Konsum. Där tjänstgjorde han ända fram till pensionen, och där lärde han känna sin blivande fru, Signe Mattsson.

Efter avlagd examen fick jag tjänst i Östra Falmark. Det ansåg jag som en stor förmån eftersom många lärare på den tiden blev arbetslösa. Skolan i Östra Falmark och den andra delen i Fahlmarksforsen. Nu blev det en speciell lärare för var och en av de två byarna och dessutom intagning varje är. Att samtidigt undervisa alla klasser krävde mycken förberedelse och organisation.

Men jag hade stor hjälp av mina elever. Långt innan det blev tal om vikten av samarbete i skolan hade jag tillämpat det och funnit hur bra det fungerade. Som exempel kan nämnas: När jag ett år hade sex elever i klass sex och lika många i klass ett, fick varje elev i sexan var sitt ”fadderbarn” i ettan. När någon av nybörjarna behövde hjälp och fröken var upptagen, så fick han hjälp av sin ”fadder” om han bara satte upp sin hand.

Skolan var inrymd i Emil Lindbergs övervåning. Klassrummet uppvärmdes av en kamin som slukade otroliga mängder av ved. Den bars i regel upp av skolbarnen. Innan Bönhuset i Östra Falmark byggdes, hölls alla samlingar av olika slag i skolsalen. Då placerades skolbänkarna på sidorna, för att lämna rum for bockar och bräder som bars in från vinden, och kökstaket under fick stöttas med stolpar for att kunna bära den stora tyngden. Mycket arbete krävdes både före och efter varje samling, men familjen Lindberg hade fem duktiga pojkar som hjälpte till när det behövdes.

Sedan jag lärt mig att hitta vägen över den villsamma heden, tog jag mej hem varje lördag och tillbaka varje måndagsmorgon i regel med cykel eller spark, beroende på väglaget. När jag kom fram efter den milslånga promenaden, kände jag mig genomblåst, uppfriskad och pigg. Och det var så roligt att starta arbetet i skolan igen. Två vintrar under min tid i Östra Falmark fanns det renhjordar på heden. De stod i regel stilla och tittade på mej med sina stora glosögon. Ibland hände det också att jag mötte någon person som var på väg till sitt arbete i Bureå eller Vikfors.

När jag efter min sista examen i Östra Falmark gick hem till Bureå såg jag eldflammor och rök som bolmade i luften. Det var Buresågen som brann, och det var den 6 juni 1936. På hösten samma år började jag min tjänstgöring i Bureå. Skolhuset var nytt, klassrummet var nytt och alla eleverna tillhörde samma klass. Det var också nytt for mig. De började nu andra klassen. De hade gått första året for Hilda Lövgren, som nu gått i pension. Vi sjöng ofta en sång som de lärt av henne: ”Mammas blomma står vid rutan”. Men de finaste ”blommorna” tyckte jag satt i bänkarna.

Carl-Helmer hade stort intresse av sång och musik. När han kom till Bureå blev han vald som ledare for manskören. Av kolleger och även andra kallades han allmänt for Carl-Helmer.

Varje Valborgsmässoafton sjöng manskören vårsånger från balkongen på gamla skolan och många andra gånger fick vi lyssna till den välsjungande kören. Utom manskören hade Carl-Helmer två andra stora intressen: skolan och Hembygdsgården med parken. I den lilla sjön som med en stenmur skildes från älven inplanterades varje sommar till exempel en säl eller ett par svanar. Det var ett bra utflyktsmål for många som på den tiden besökte Bureå. När jag en dag gjorde en utflykt med mina skolbarn i Östra Falmark till Bureå fick de bevittna en intressant upplevelse. En av svanarna i dammen hade lyckats ta sej ut i älven, men infångades på andra sidan och bars till sitt rätta element. Efter många undersökningar och sammanträden och rådslag beslutades om inköp av den Falkmanska gården Fahlmarksforsen. Den skulle flyttas till hembygdsparken. Men när den invigdes var Carl-Helmer redan död, det hände en höstdag 1952. Stor del av sin verksamma tid ägnade han till forskningar av olika slag. Behövliga uppgifter hämtade han från museet i Skellefteå och Härnösand. Därifrån fick han stoff bland annat Burebygdens historia och sågverksepoken. Av efterlämnade skrifter finns bland annat något som han rubricerat ”Minnen från konfirmationen”

Medan familjen Sandberg bodde kvar i Bureå hade fröknarna Alda och Thelma tagit liksom till uppgift att en gång varje sommar göra rent kapten Eriks stuga, framfor allt i hans säng. Den tömdes helt, sängutrustningen brändes och ersattes med nytt. När Erik var död, skulle det bli en slags auktion i stugan. Min syster ville gärna gå dit och kanske göra något fynd. Hon fick 25 öre av pappa och sprang så glad i hågen över skogsbacken bakom vår ladugård till den lilla grå stugan.

Så snart hon kom in såg hon genast vad hon ville ha. På fönsterbrädan låg två små ”ankarknappar” som blänkte som guld. Dem skulle hon ropa in! Men när auktionen var slut så låg knapparna kvar. Hon tog dem, stoppade dem i fickan och gick hem. Men hon vågade inte visa dem for någon, inte ens for mamma. Hon hade ju stulit knapparna och stöld var synd. Hon gick in i skogen bakom vår sommarstuga och grävde ner dem. Och där ligger de än idag… –