Innehåll på denna sida:

– Beda Viklund berättar om …
– Visdomsord, samlade av Beda Viklund  … 
– Rim och ramsor, nedteckande av Beda Viklund
– Samlade anekdoter av Beda Viklund  … 
– Gåtor av Beda Viklund

Beda Viklund berättar om …

Tomten
Då Gertrud Nyström var ett barn (hon är född 1917), såg hon en afton tomten stå i en glugg i uthusen vid kafé Nyberg. Han var klädd i grått och hade en röd luva, precis som i sagorna. Men hon vågade ej tala om vad hon sett av rädsla för att bli utskrattad av bröderna. Hon måtte likavisst vara synen, ty det är inte enda gången hon sett något. Hennes morfar var kusin och hennes mormor var tremänning med Nils Renström, som sett vittra och mycket annat.
Vad hon såg på Kågeskogen
Vad hon såg på Kågeskogen strax efter midsommar, det år då hon var i tjugoårsåldern var hon med i Byske på godtemplarungdomens konferens där. Vid tolvtiden på natten cyklade hon hemåt i sällskap med en annan flicka. Solen hade ännu ej kommit upp men det var ändå så ljust som en regnig dag. Komna till kågeskogen såg Gertrud en man son gick och slog med lie i sluttningen vid vägkanten där det inte växte annat än små tall och granbuskar. Just då hon färdades förbi tänkte hon inte på att det var orimligt att en människa skulle gå och slå gräs där inget växte, inte ett ljud hörde hon heller när mannen svängde sin lie på marken. När de cyklat ett stycke frågar hon sin kamrat om det inte var underligt att någon kunde slå gräs på denna plats. Men hennes kamrat hade inte sett något och hon förstod nu att det inte var en människa hon sett.

 

Vitterkoen
Oskar Marklund i Bjurön hade tillsammans med en kamrat ”begivit sig till en tjärn som ligger väster om Kulberget för att fiska en midsommarnatt. Hon var då omkring 17 år. De sutto – då de plötsligt blevo uppmärksamma på, att en man, klädd i grått med något rött kring halsen, gick först och efter sig hade han tre vita kor, som gingo i rad efter varandra. Först tänkte de att mannen måtte vara gubben Danielsson i Elgnäs, som ledde hem sina kor, ty han gick åt det hållet. Vid bergets fot ligger en liten gärda och när mannen med korna gick mitt över gärdan utan att korna rörde ett grässtrå, vilket hunnit växa ganska långt vid den tiden, så förstodo pojkarna inte var vanliga kor, som mannen ledde. Det blev inte roligt längre att fiska.

Det är Oskars syster som berättat detta, ty Oskar själv omkom i sälisen när han var i 30-årsåldem. Hans kamrat reste till Amerika.

 

Han som gick igen
August Johansson i Bjurön och August Nyman voro bägge gamla ungkarlar och livnärde sig med fiske. De  fiskade tillsammans och de delade förtjänsten. En sommar förmodligen 1922 var det Johanssons tur att ro till Kallviken för att sälja några präktiga laxar. Men Johansson kom inte tillbaka men hans båt fann man drivande och i den låg bössan som han alltid hade till hands. Ej förrän nästa sommar återfanns Johansson men han var då i sådant tillstånd att man lade honom i kistan i de kläder han hade, Hans ena sko var borta likaså hans klocka och plånbok, men ingen anade att ett brott blivit begånget. Visst hade man sett att hans skinntröja hade ett hål mitt för hjärttrakten, men det kunde ju ha blivit av isen,

En tid därefter fick man höra att en kvinna mött den döde Det var fru Anna Marklund som förr brukat hjälpa Johansson med att laga hans kläder. Hon var på väg till en lada efter en hösäck. Hon gick över en ås där hälleberget sticker upp genom mossan och där stöter hon på en man som att hon ej kom ihåg att han var död, och därför tilltalar hon honom i med orden: Men goddag, är du här? Då säger den döde: Gå och tala om för Nyman, att den som tog mina pengar, han tog också mitt liv. Så med ens var han ”borta. Kvinnan gick en tid och bar på sin hemlighet tills hon höll på att bli underlig, men slutligen måste hon anförtro sig åt sin man och åt Nyman.

Vad som var orsaken att hon inte kunde yppa vad hon visste, var förmodligen rädslan för att någon av hennes söner möjligen skulle bli misstänkta som mördare då där på platsen ej fanns någon som kunde tänkas vara mördaren och den döde inte hade endast vänner. Flera år därefter kom en finne in hos Marklunds och frågade om fru Marklund kände igen honom. Nej, hon mindes inte ha sett honom förr Jo, för 5 år sedan var jag här i Bjurön berättar finnen. Då kände sig fru Marklund säker på att det var mördaren, ty den uppgivna tiden stämde väl med tiden för mordet.

 

Varsel
Edmund Holmkvist från N. Bastuträsk, berättar: Det var fredagen före pingst, omkring 1920. Hans släkting Elin H. hade hjälpt dom med vårbaket och på kvällen gjorde Edmund henne sällskap hem, där de stodo och pratade en stund på gårdsplanen i den ljusa vårkvällen. Plötsligt få de höra ett brak, ett dån och så skrik och skrän. De inte förstå varifrån ljudet kom, det var som om det kom från blev rädd, men Edmund lugnade henne med att det förmodligen var kattor som slogs på taket, trots att de inte sågo några»

Dagen efter vid middagstiden just när Edmund satt och åt middag fick han se kvinna som kom nere på änget och viftade med armarna. I sprang ut och kvinnan hojtade att det brann i Elins hem. Edmund sprang allt vad han orkade och nere på änget såg han tjock rök, som steg opp från gården som skymdes av en liten skogsdunge. Vid framhörnsten såg han mansgårdsbyggnadens vindsvåning helt övertänd och ingen släckning var möjlig med så litet manskap och därtill utan brandspruta. Som vinden låt åt ladugården till, klev han upp på taket till denna för att släcka all den brinnande takspån som kom flygande dit. Gumkvinnorna langade vatten ur ett dike och som tur var, befunno sig gardens egna karlar hemma, när elden bröt ut – de sutto också de vid middagsbordet då en grannkvinna varskodde att taket var övertänt. Då släckning var omöjlig grepo de sig genast an med att bära ut all lös egendom från nedre våningen, men allt vad som fanns i den övre var tillspillogiven.

De buro ut allt löst och en av sönerna ryckte ut järnspiseln och släpade den ett stycke över golvet, men då upptäckte kvinnorna att förstutaket redan var den glödande massa och som helst kunde rasa ned, och de skreko förtvivlat att han le rädda sig ut medan tid var. I den stunden hörde Edmund precis samma ljud som han hörde kvällen före, ett brak ett dån och så skrik  och skrän. Det var förstås det ljud som uppstod vid försöket att rädda spiseln och så kvinnornas skrik, det var ju inte precis samma oväsen som skulle höras kvällen före, det var mycket obegripligt det var närmast som om ekot av händelsen kom före, i stället för efter. Kanske var det ”gålvarn” eller gårdstomten som varslade om olyckan?

Man vet ju att ”varn” brukar låta de hemmavarande få höra när någon av de bortavarande snart är i antågande. Så t.ex hör man när den väntade kommer, stampar eller sopar snön och skorna, hur han ställer ifrån sig cykeln m.m. men först om en stund kommer han verkligen och då upprepas samma ljud som nyss. På samma sätt var det också med branden att de ljud de hörde, var varsel av vad son skulle hända.

 

Vittran på Trollåsberget
Trollåsen har hetat så sedan långt tillbaka ty i en skattelängd från 1500-talet fanns det åbor där. Trollåsen utgör gräns mellan Bureå och Yttervik som under 1500-talet även benämndes ”Sjömansvik” Varför åsen fick detta namn berodde antingen därpå att det bodde troll i berget eller kanske var det den spåman som givit Yttervik sitt namn, som bott där och utövat trolldom. Tvärs över gamla landsvägen låg den meterhöga åsen, som utlöpte från det intilliggande branta berget med dess jättestora stenblock, och beväxt med barrträd och lingonris.

Jag minns ännu hur roligt det kändes när man sommartid kom åkande efter häst i god fart över Trollåsen, man lyftes opp från sätet några decimeter av den tvära knixen. Numera finnes ej åsen kvar över vägen, den sprängdes bort då nya vägen bröts.

Syna Fahlgren född omkring 1850 i Ursviken, men vistades i barnaåren i Yttervik berättade för mig när jag var barn, att hon en höstdag gick bland stenblocken i Trollåsberget och plockade lingon. Plötsligt får hon höra ett bullrande ljud från den sida av berget där de största stenblocken funnos och när hon tittar opp får hon se en hästskjuts och i vagnen en man och en kvinna som pratade och skrattade. Flickan trodde strax att det var vanligt folk men när hon fick tid att tänka förstod hon att inte var det människor som kunde köra över så oländig mark där det var så brant och stenigt att en gående knappast ta sig fram.

Mamma har berättat att vid Trollåsen var det villsamt för bärplockare, alla som kom dit kunde först efter timslångt sökande hit och dit hitta den rätta stigen.

 

Var det sjörået (rådeln)?
Innan Harrsjön utgrävdes på 1930-talet var det vanligt att sjön uppdämdes på hösten och stod full av vatten till fram mot midsommar, då den småningom fick avrinna och fräken och starr började växa upp på, dess botten för att slutligen skördas efter den 1 augusti. Min far och hans svåger Nils R. skötte om att reglera dammen under min barndomstid. En vår när det båda männen som vanligt varit till dammet stodo de efter förrättat arbete och sågo bort över sjön. Vattnet hade sjunkit betydligt men ännu var det kanske ett par fots vatten på lägsta platserna mot ”båtlänningen”, själva kanalen över sjön var bräddfull.

De båda männen se nu en jättestor skepnad borta vid ”stengrundet” där kanalen gör en krök, komma i riktning mot den plats där de stå. Min far som tror att skepnaden är en människa står och funderar vem det kan vara som gett sig av över sjön medan sjön ej är helt avrunnen. Ibland liknar skepnaden en kvinna och då gissar far att det kanske är en av fäbodkvinnorna, men i nästa stund liknar den en man, en vid slängkappa. Far tänkte stanna och invänta mannen för att se vem det är som går så lätt och ledigt i vattnet och gyttjan, men just då gör skepnaden en gir åt höger, och styr sina steg mot land, där vattnet är djupare än vid kanalen till mitt emellan Grannbodarna och platsen där männen stå.

Far som fortfarande tror att det är en människa förundrar sig över att mannen därborta ser ut att vilja undvika möta männen men hans svåger Nils säger ingenting, han har hela tiden vetat att det inte var en människa de såg, ty Nils var ”synen”.

 

Förebud eller varsel
Otto Wikström var, liksom sin fader skräddare. Han brukade resa omkring i byarna ännu sedan han gift sig. För snart 40 år sedan var i Ursviken en höst och sydde hos Jonas Lindström. Denne hade en son Alexander som studerade till präst i Uppsala, en annan son var till sjöss. Under de dagar Otto W, var där, kom ett brev från sonen i Uppsala, vari han skildrar en egendomlig händelse. Han hade nämligen en natt när han suttit uppe och läst, hört en röst, som sade: ”Din bror är inte mer i livet.” Därför hade han blivit orolig och skrev nu och frågade om det var den hemmavarande brodern som dött, eller som var ute till sjöss.

I hemmet visste de inte av att någon dött och fader Lindström, som var fritänkare sade skämtsamt att studerande präster var mer eller mindre tokiga. — Men en tid efteråt fick Lindströms meddelande att sonen sjömannen spolats över bord under svår storm på Nordsjön, just samma natt som brodern i Uppsala fått detta oförklarliga meddelande.

 

Skatteeld 
På Fiskberget finnes flera forngravar s.k. hällkistor, men längre åt öster, i hällhägnaden och vid hällorne på larssonskifte har det funnits flera små gravrösen som utplånats genom uppodlingar. Viktor Larsson fann en gång när han körde jord därifrån på ganska stort djup ett barnlik som var insvept i ett ylleskynke. Han skottade över jord igen, när han trodde det var någon gammal begravningsplats* Men det •troliga är nog att liket var från sen tid, ett mördat barn, som gömts där. I närheten av denna plats har en skatteld blivit sedd av Stava Viklund. För ett 20-tal år sedan såg hon en eld som brann på marken, men fann intet märkvärdigt däri därför att hon trodde att Viktor brände någon rishög opp i hägnaden. Det var mörkt på aftonen I och elden brann ej med låga utan liknade en stor glödhop. Då hennes bröder kom in på kvällen frågade hon vad V.L. bränt för något som efterlämnat sådan glöd, men fick till svar att inte hade han bränt något.

Nästa dag gick hon till platsen för att bevisa att hon sett en verklig eld skulle hon söka upp den fläcken hon hade den rätta riktningen klar, men inga spår av eld kunde hon upptäcka. Men hon trodde att det var verklig eld hon sett och gav sig inte förrän hon besökt V.L. och fått veta att han aldrig eldat ute under hela hösten.

Åt samma håll hade Viktors mor och syster sett något underligt en julmorgon, De hade följts till lagården men komna ut på gården sågo de båda i sydvästlig riktning ett stort hus som var upplyst i alla fönster. det var ju mörkt, så själva huset såg de inte, men av det starka eldljuset i alla fönstren kunde man se att det var ett stort och högt hus. Strax funno de det inte märkvärdigt de samtalade om vilken gård var som de aldrig lagt märke till före, men när de vid fullt dagsljus undersökte förhållandet fanns det i den riktningen inget hus synligt. Kanske en hägring?

 

Synen
I Carl Lövkvist som tjänte dräng hos Nils Renström som också var ”synen”. Men alla sådana var alltid så tysta och hemlighetsfulla, att det ej var mycket man fick veta. Nu brukade V.L. umgås med C.L. och fick därför vara med om en del. En gäng när de följdes för att prata åt pigorna på gästgivaregårn, var det ännu ljust inne för de hade ännu ej gått i säng. Därför bad Carl att Viktor skulle lyfta upp honom så han få titta in om där var någon främmande Som hon tittade in såg han något som förskräckte honom, han ville genast avlägsna sig. Dock undslapp det honom att han bl.a, såg  Faltinskan, en gammal tatterska I som var död sedan ett par år. Men annars brukade dom ej säga genast vad dom såg, då kunde det gå dem illa.

En beckmörk höstkväll följde Viktor sin vän Carl. De gick ginvägen förbi And. Viklunds där det norr om vägen stod en gammal bod som folk var mörkradda för. När de nu kommo mitt för boden hörde Viktor ett par piskrapp så tydliga och nära, att han ofrivilligt kröp ihop för att inte träffas. Men ingenting kunde Viktor se så mörkt som det var, men han fick sen veta att Carl både hörde och såg något. Så pass uppskrämd blev Viktor, att inte tordes han gå samma väg utan gick den långa omvägen över Storåkern.

Nils Renström hade fått så tungt lass när han befann sig i Rösbacken att hästen inte kunde dra. Han gick då framom hästen för att titt genom selen, men just i detsamma ryckte hästen till av skrämsel men han hann se hur en massa varelser som tyngde släden kastade sig och själv hann han i sista sekunden kasta sig i släden, med hästen i vild fart fortsatte ända hem utan att sakta farten.

 

”De underjordiske” 
Söndagsmorgon när Frida Lundgren Hjoggböle, en syster till Viktor Larssons hustru, skulle köra korna till skogs blev hon så länge borta att mor och syskon, (hennes far var då död) hunnit äta frukost och modern satt och läste högt ur postillan när hon äntligen kom tillbaka. Hon tillfrågades varför hon dröjt så länge, för andra dagar hade det ej tagit så lång stund att driva korna ett stycke på stigen inåt skogen. Flickan berättade under tårar, att när hon var på väg hem hade hon fått se en jordkula eller en stenkällare, vilken hon aldrig tidigare sett, och dörren stod öppen och några flickor i färggranna kläder, som vinkade åt henne att komna in.

Då hon hade hunnit vänja sig med halvmörkret därinne blev hon bjuden att taga for sig några. karameller som framsattes av de skrattande och pratande flickorna. Då hon inte förstod vad de sade tackade hon och säg i stället närmare efter deras utseende. Då upptäckte hon att de främmande flickorna inte hade fötter utan de liknade mest hästhovar. Hon blev då så rädd att hon började gråta och då försvann flickorna och jordkojan och hon befann sig på vägen hem.

– Hon som berättade detta är nu i 60-årsåldem och hon påstår själv att hon varken sovit eller drömt eller fantiserat ihop det, och hade hon hunnit äta av vad hon blivit bjuden skulle hon nog aldrig ha fått komma tillbaka.

 

Silverberget
För en mansålder sedan talades det om en man i Svarttjärn (vars namn jag glömt), som mellan Holmsvattnet – Svarttjärn skulle ha hittat ett berg eller kanske var det bara en sten, som bestod av rent silver. Han höll på med att hugga stör och då högg han miste och ned i marken och då blottades silvret och han högg med yxan några flisor därav och såg att det var rent silver. Men då hade en man kommit fram till honom och sagt att han icke fick omtala var skatten fanns och det måste hon lova.

Vid hemkomsten hade han berättat det, men han blev sedan tyst och grubblande och lämnade aldrig sedan hemmet trots att han levde länge därefter. En präst som besökte honom försökte lösa honom från löftet han givit, men mannen fortfor att tiga och arbeta hemma på gården. Så ingen vet var detta silverberg finns och troligen har det aldrig funnits annat än i mannens fantasi. Det var kanske fel på hans hjärna redan före arbetet i skogen eller också hade han gått och inbillat sig att han en dag skulle hitta en skatt och dessa tankar sysselsatte honom så, både natt och dag och han blev underlig.

 

Storstenen
I nordostsluttningen av Hällorna som ligga på Larssons skifte ligga flera jättestenar stora som hus. De ligga uppgillrade på mindre stenar och ofta med den spetsiga delen nedåt. Under stenarna bildas små grottor som väl tidigare varit större men numera fyllts med mindre lösa stenar för att inte kreaturen skulle ramla ned där (Jag undrar om inte räven förr där haft en förträfflig boplats)! Under en av dessa storstenar fann min far i sin ungdom en gammal kopparkittel som var tom.

Orsaken att den kommit dig var nog inte för att kastas som odugligt, ty förr i världen var man mycket rädd om all metall. Troligen hade man offrat något i den. Min far erinrade sig då att han hört omtalas att i hans farfarsgård som då var Larssons gården, hade man anlitat en ”doktor” åt ett sjukt kreatur och denne skulle ha lagat ihop någon sorts medicin som lagts i en kopparkittel och burits opp i hällorna. Men Viktor Larsson trodde att i kitteln funnits någon skatt som gömts där under krigstider, och att kitteln hittats och tömts på innehållet, men jag tror att har kitteln innehållit värdesaker så hade nog ”både ägaren eller upphittaren tagit kitteln med innehåll.

 

Lappens kopparkittel
Det var en spålapp, som i Umeå beställt en stor kopparkittel som han skulle offra åt sina gudar. När kitteln var färdig spådde lappen. Så kitteln flög i luften till hans viste i fjällen och där låg den år efter år på samma plats och ingen tordes röra den eller stjäla den. Men långt efter lappens död kom (länsman) Huss till platsen och han tog kitteln för att överlämna den till museet i Stockholm. Men det var alldeles omöjligt att få dit den. Alla som befattade sig med kitteln blevo sjuka, hästarna stöpo, slädarna brusto och man var slutligen tvungen uppgiva försöken att få kitteln till Stockholm.

 

Kramm – Kramfors
En av de herrar som startade Bure sågbolag gammelsågen vi Strömsholm, hette Kramm. Då han dessutom var ägare i Graningeverken i Ångermanland kom jag på den tanken att han antingen var född i Kramfors, efter vilket han antagit sitt namn eller att han troligare genom någon såganläggning i forsen givit den sitt namn Kramfors. Vilket som var det rätta visste jag inte förrän för några år sedan då Jerring var på en skidtävling i Sollefteå Då berättade han, att Kramfors fått namn efter en stor sågverksägare som hette Kramm. Hans hade kommit från Balticum jag tror det var från Lettland. Så hade jag fått det klart om namnfrågan.

 

Brunnsynaren 
Det finns mycket få människor, som ha förmåga att söka finna rätt vattenåder. Vill man ha en brunn som ger tillräckligt vatten året runt måste man ha tillgång till en kraftig sådan. För att känna var ådern gick fram hade brunnsynaren skurit en kvist av en rönn, som en bit längre upp hade delat sig i tvenne delar, och liknade mest en högaffel med kort skaft. Bnunnsynaren grep med en hand om vardera ”klon” och skaftet framåtriktat. Så gick han sakta framåt och när han då kom över en vattenåder drogs kvisten nedåt mot denna, så att den nära nog vreds ur hans händer. En ”känslig” brunnsynare kände alla vattenådror han gick över även om han var utan kvist i händerna.

David Karlsson vid Skärvägen påstod att det gick en klyftig åder tvärs över landsvägen strax norr om prästgården och den ådern ”drog” så att han hade känning i kroppen därav en tid efteråt. Han var på sin tid byns ende brunnsynare. Den man som synade ladugårdsbrunnen åt oss var från Burträsk. Den gamla brunnen kunde ej hålla vatten året om, ty där var ingen riktig åder. Den brunnsynaren kunde också säga hur djup den nya brunnen behövde grävas för att finna ådern. Det gick så till, att han räknade avståndet från den plats där han först började känna dragningen av ådern, lika långt var det ned till ådern. Det stämde också väl, som han sagt. Det var viktigt att ”synarn” kunde bestämma precis på decimetern var ådern var ”belägen, ty låg ådern bara någon decimeter på sidan om brunnen blev man utan vatten. Synarn påstod också, att ådern gick under ladugården och att kon, som stod i båset mitt över ”hon svettas”.

Bra var det inte om en åder gick under boningshuset och särskilt under ens sängplats, ty då fick man mardrömmar. Dessutom drog en åder gärna till sig blixten.

Den första brunnen på gården grävde farfar nära förstutrappan, men eftersom där ej var någon åder så var den tom, utom på vårarna, och därför måste han forsla hem vatten från Harrsjöbäcken. Men den brunnen är för länge sedan igenfylld och de två brunnar som nu finnas på gården äro båda synta. Brunnsynaren var, i de fall jag känner den alltid någon överkänslig eller sjuklig man, som brukade dras med värk eller hade ben ”som spådde väder”. En frisk och stark man hade alls ingen känning av en vattenåder men David Karlsson blev alltid illamående med huvudvärk varje gång han synt en brunn.

 

Flygande holländaren
Johan Östensson och hans son Nils seglade hemåt. Gubben skötte seglen och sonen styrde. Plötsligt får sonen se ett skepp för fulla segel rakt förut, med kurs rakt på land, och korsande deras egen kurs. En kollision syntes oundviklig, varför Nils vred om rodret blixtsnabbt. Då röt fadren: Vad ±ar du dig till gosse! ty han hade ej sett skeppet som skymdes av deras eget segel. När Nils som nu fatt båten i rätt kurs igen och åter skulle se efter skeppet, hur det skulle gå när det kört på land, så var det försvunnet.

Då fadern fick höra vad gossen sett så sa han: Då lär vi ska få storm och oväder så det kommer att dröja länge innan vi kan igen. Så gick det också. I fjorton dagar var det rakt omöjligt att få ut en båt för stormens skull.

 

Feg-ljus (och varsel)
Johan Östensson var ”synen”, men han hörde också ”varsel”. En vinterdag på 1840-talet då han i skogen täljde spärrar, hörde han ljudet av hästtjukor som han igenkände tillhöra Anders Johansson. Han kände också igen karlarnas röster, att fadern talade med sonen Anders. Så bra, tänkte han, nu får jag lägga mina sparrar på lasset och få dem hemkörda. Nu hörde han sonen säga: Pojken for huvudstupa ner i ån. Va säjer du? frågar fadern. Sonen upprepade samma ord. Sedan tystnade båda rösterna och hästtjukorna. Hemkommen till Kvarnbäcken där han bodde, såg han ljus röra sig vid kvarnselet, men han anade att det var ”fegljus”, utan trodde att någon lyste sig med lykta. Men nästa kväll när han återvände från skogen, såg han vid kvarnen folk med lyktor, och fick då veta att en pojke, åkt ner i vaken. Han kom då ihåg orden han hört i skogen dagen förut, och sporde bonden Anders därom. Denne svarade, att han inte varit till skogen på ett par veckor. Vad mannen hört i skogen var ett varsel om pojkens död.

 

Bortbyting
Johan Vikström i Burvik var ”synen”. Han var också ständigt på vakt mot trollen och allt ont, men trots detta hade trollen varit framme och bytt barn med honom, Det hände när en grannhustru for med Vikströms dotter till prästen för att låta döpa. Hon hade lämnat den lilla odöpta ensam medan hon gått avsides in i skogen. Då hade trollen passat på och bytt henne en trollunge som var idiot och ständigt var liggande under sitt 30-åriga liv.

Yikstöms hustru brukade tjänstgöra som barnmorska och var då av egen erfarenhet alltid rädd att modern eller det odöpta barnet skulle skadas av trollen. Därför mumlade hon ramsor samt hade alltid en psalmbok bredvid barnet i vaggan tills detta var döpt, ty sedan hade trollen ingen makt över det.

På den plats där Vikström byggde den nya lagårn, bodde trollen, men detta visste ej Vikström då. Varje natt revo trollen ned vad bonden på dagen byggt. För att få bygga i fred lovade han trollen att de skulle få flytta under kökskammargolvet i vinterstugan. Där bor de ännu i dag, och de nu ägande sonsonsönerna, våga ej för trollens skull riva den 200-åriga gården, som är byns äldsta. Köket ned de tjocka takbjälkarna och takhyllan har också väggfast skåpsäng,

Fick man besök av någon som hälsade ”dag” i stället för det vanliga ”guddag” (som gamla personer säga), då var det ett troll, som ej kunde säga ordet ”Gud”. En dag fick han besök av trollen som sade att i den nya lagårn skulle hästarna komma att kasta sitt vatten mitt på trollens matbord.

 

Den förste bebyggaren
Han kom i båt uppför älvsmynningen och landade nedom den sista forsen, som då var belägen där kyrkan nu står, d.v.s, Landsbroforsen Ett stycke nedanför den forsen ligger eller rättare, låg en holme i älven och där byggde han ett kloster och kanske han också själv bosatte sig på klosterholmen.
Far har emellertid hört sägas, att den äldsta gårdsplatsen skulle vara Lass-Larsa-backen, men det är möjligt att man avsåg själva byggnaden, som med säkerhet är den nuvarande äldsta gården. Därnäst kommer nog Holmgården (Lindholms) byggd 1804. Mera troligt är, att den äldsta odlade jorden var oppe vid Svedjan på norra sidan eller kanske var det Fällan på södra sidan älven (Emellan gamla landsvägen intill Holmströms).

Av namnen att döma var byn då beväxt med skog, som sveddes och fälldes när där begynte odlas. Storåkern kallades den odlade jorden på södra sidan, Norråkern och Svedjan på norra, Holmåkern mitt mot Klosterholmen i en handling från 1700-talet. Det är knappast troligt att den förste bebyggaren också började odla jorden, ty vi veta att han var någon sorts styresman för denna nordliga landsända. Han torde nog ha livnärt sig av jakt och fiske. Han var en skicklig säljägare. Boskap synes han ha haft ty hans fäboställe låg vid Fahlmarksträsket. Foder åt djuren kunde bärgas kring Harrsjöns och andra sjöars stränder.

Den förste bebyggaren hette enligt traditionen Fale Bure, men enligt Bureus släkttavla kallas han Herse Bure. Enligt ett lexikon var herse en titel på en fornnordisk ärftlig hövding för sitt härads bönder. Det skulle alltså betyda att denne Bure egentligen hetat Fale i förnamn, men att Bureus i sin släkttavla endast nämner hans titel jämte tillnamnet herse = häradshövding Bure. Herse Bures far och farfar ha också hetat Fale ävensom den ena av hans söner och namnet har fortlevat i trakten ända fram till våra dagar. Exempelvis må nämnas patron Markunds broder Fale som bodde i fädernegården Renbergsvattnet. Deras moder var Salomon Jönssons dotter Magdalena i Yttervik. Efter herse Bures son Fale, som blev dess förste bebyggare har Fahlmark fått sitt namn.

När kom då denna herse Bure hit? Bureus säger, att det skedde i det 13:e seklet d.v.s. 1200-talet, på Erik den läspes och haltes tid, ty omkring 1250 begynte han bygga klostret. Somliga forskare mena att han kom hit först under senare delen av l3OO-talet, andra åter vilja förneka att Fale Bure någonsin funnits till. Han skulle enligt deras förmenande varit någon sorts sagofigur. Men varför kan man inte taga för sant vad den lärde Bureus säger, han hade själv hört det be rättas av sina slaktingar i Bure när han reste här år 1600. Dessa visste hela Bureättens historia och de kunde ge klart besked hur många släktled som funnits alltsedan herse Bures tid.

Att herse Bure kommit redan på 1200-talet och att klosterbygget skedde då därom talar den omständigheten, att när herse Bure blev mördad jordfästes han av en Herr Ragnvald i Lövånger, som långt tidigare var egen församling, men någon kyrka i Skellefteå finns ej omnämnd förrän i början av 1300-talet. Ävenså omtalas släkten Bure i under 11- och 1200-talet. I P.A. Lindholms ”Västerbotten” omtalas en sägen att en viss Fale Bure i spetsen for de norrländska bönderna tågat ned till Uppsala, för att hämnas Erik den heliges död 1160.

Nästa gång man möter samma, namn är 1208. Det är när konung Sverker tänkte utrota den Erikska ätten och fördenskull överföll Erik den heliges barnbarn som bodde på Elgarås i Västergötland. En av prinsarna, Erik Knutsson, blev genom Fåle Bures försorg räddad och blev sedan konung. (Finnes i en lärobok fr. 1700-talet). Slutligen ha vi då den Fale Bure, som kom hit och byggde klostret 1250. Han kom från Selånger i Medelpad och det är känt att hans fader också hetat Fale. Med all sannolikhet ha vi här tre generationer Fale Bure, som var och en haft vänskaps- och troligen släktförbindelser med var sin konung Erik. Därpå tyder att den siste Fale Bure förmodligen blivit hitsänd av Erik den läspe och halte, för att handha den världsliga makten, men också genom klosterbygget kristnade hedningar som bodde norr om gränsen av Svea rike.

Då gick gränsen från Bjuröklubb i nordvästlig riktning. Norr därom var ingenmansland. Det område där herse Bure härskat omfattade kustområdet från Bjuröklubb till Bure älv. Namnen B(j)uröklubb, B(j)urön, Fjälbyn(=Fale-byn, år 1543 fanns där en Fale bosatt), Burvik, Bureå och Fahlmark vittna därom, ävenså den omständigheten att Herse Bure mördades i KåsbÖle (Kåresböle) dit han kommit att indriva skatt, tyder på att det var en ganska bred kustremsa som hörde till hans besittningar.

Bureus beskriver Fale Bure som en riddersman som skiljde sig från de övriga bl.a. genom sin klädedräkt. Han hade silverskenor och silverbälte. Han gifte sig, sedan han kom hit, med Olof Dalkarlsjättens dotter från Bureträsk. Henne hämtade han i båt och landade vid Buresand (badplatsen i Sjöbotten). Sönerna Fale och Olof brottades om vem som skulle få gården i Bure. Det blev Olof, men Fale fick sin fars fäbodar vid Fahlmarksträsket och blev där den förste bebyggaren. Mansnamnet Olof har alltsedan varit det förhärskande i Bureå och Burvik, men också i Fahlmark, där Fale förekommit då och då, men synes nu alldeles ha kommit ur bruk.

Namnet Björn var ganska vanligt här under 15- och 1600-talet. Det var också ett släktnamn ty en av Fale Bures bröder hette Björn Bure och sades ha grundat Bjurholm (Bureholm) i Nordmaling. I början av 1500-talet fanns en präst som hette Björn i Skellefteå men det var inte han, utan hans företrädare som blev dödad av en björn. I Bureå vi år 1600 gästgivaren Olof Björnsson, hans son. Björn hade en son Lars Beronius Burman, som blev kyrkoherde i Bygdeå och dennes son Jakob efterträdde honom.

 

Visdomsord, samlade av Beda Viklund  … 

Man vet vad man har men ej vad man får

Om man far väl med trollet har man gott av det

Man ska ej binda munnen på oxen som tröskar

Min dräng har också en dräng och båda är lata.

Nog kan i väl få sitt åtve dig då andra få ligg åtme deg.

No gick e bra för pappa som fick taga mamma,
värre ger e för meg, för ader vara ader som jett taga ader

Då man ätit palt i två tiimm val man som tvärmätt.

”No val du”, sa far’n då han danse ve dotra.

Vill du sjong, no alltid val du dell visa.

He jer mer än snuva, sa kälinga då hon var full.

Hon vart karl i en gång, sa mannen om gumman som sökt doktorn.

He smaka fågel, sa kälinga dä hon koke hagastörn, där kråka hadd sutti.

Je fåra vetta ingenting, sa bonden, dan efter bröllopet, till sina får.

Om he ha vyre kvällen, sa den morgonsure.

Sist ole ska i ha sagt, om än jig ska säjje uti farstun.

Bara framänd jer bra, nog fali bakänd ve, sa tattarn om hästen.

Mannen, som varje år måste hämta hem barnmorskan sade alltid vid avskedet, Tänk oppa oss åt åren åg.

Min dräng har också en dräng och båda är lata.

Fisk, fågel och får, växer opp på ett år.

Olöcka jer ingen fröjd, bäst hon jer i Skellet jer a i Bygd.

På sommarn får man vara rädd åska, och om vintern, prästen,

Ju fortare man kör, desto förr kommer hästen bort ur plågan

Man betar ej den andre bak dörr´n om man inte har stått där själv

De går nog bra skära breda remmar ur andras läder

De börjar lii ve bonn då han kör dynga i klädeströja

Större skepp än en vällingbytt ha segle omkull

Du jer no´ en get mindre då de komm´ igen

När det regnar välling har den fattige ingen sked

De gamla bör man ära ska man lära
Eller
De unga bör man akta gamla får man slakta

Dem gömm och gömm och veta int´var dom gömm och he kall dem för städa

Räcker man ett finger åt den Onde, tar han hela handen

Hur man snor och vänder sig har man ryggen bak

På en mätt mage sitter ett gladt huvud

Allri val i mätt, förr far he bju mot

Först lärdt i å hästen äta, å ha´n levt länger skull i ha lärdt en drick å

Man väntar aldrig för länge på vad gott är

Klaga dej för hunn då hynna bit deg

Korpa hogg int ut öga å varann

Om toke tige, visst ingen av de

Toka vara värst åt storhelgen

Toke går in i vå stugu he vill

Den enes död, den andres bröd

Jordtuva gift bort skorvluva

Att länger gå, och sämre få

Små fåglar värpa små ägg

De är ingen den andres bror i sjön (Sjönöd)

Han förlor int, som först får taga

De går ej lära gamm´hunn sitt!

Det är ej gott sjit i kapp ve kornhästen!

Mella Bäck och Burvik finns aldrig en smörbit

Ha´ man tjådd hunn nog tjå man rompa

Katta är ej van att stå i band

Geta som rämi mest, mjölk minst

Större fågel än kråka ha vorte ”skutte”

Då maten far lii, fara svina skrii

Stort ög i andras matfat

Nya kvastar sopar alltid väl

Han skölj sig mest, han som skitten är

Då Gud tar modern, tar fanen far´n

Du kan den maken få, att du får hava´n i all din daga og

En dyngig näve gör en fet mule

Spiller man salt, får man ej igen allt.
spiller man smör, får man mer än man bör

Gör du väl får du igen det men gör du illa, får du igen det strax

Var och en får sköt sig men du Marta du ska sköt mig

Då tjuva fara röj varann, får bonden igen oxen

Han orätt hör, han orätt svara

Fattig, ful och mager, piss bara vattne

Sälj ej skinnet, förrän du skjutit björnen

Få först, flå sedan

Given häst ska ej ses i munnen.

Kok i Skellet, äta i Lövånger

Borti aska oppi elden – Borti kärr uti värr

Att köp, se och sälja, gapa

Mästerliga verk, två kjolar, borti enom särk, (duktig skräddare)

Har man tur behövs int hove. (=vett)

Det rinner mycket vatten genom kvarnen medan mjölnarn sover.

En blind höna hittar också ett korn

Det är fyllhundar och barn som Gud skall bevara

Av barn och dårar får man veta sanningen

En snål spar, fanen tar

Människan spår, Gud rår

Gu gav ej skallut koen horna

Störst i koppen, minst i vetten (som ungdomen)

Den länge sover på sin bädd
han får litet för sin näbb

Suck mitt hjärta, men brist icke
du haver en vän, som du visste icke
han vill älska dig men han törs icke

Längsta fingret först i mun

”He jer tocke i tyck om”, sa käringa om ralle

”No val du”, sa far´n då han danse ve dotra

”De kunde väl ha ätit smör och bröd och bärga livet”, sa rika frun dem som svulto ihjäl.

Äta först sa bonn, då bastun brann

Att låna sig en vän, men kräva sig en ovän

En kan fråga mer än sju visa kunna svara

Den mycket vet vill veta mer.

Så i päls och skära i säck.

Då musen är mätt är brödet beskt

Han klokare jer, han ger sej

Borta blid, hemma strid

Vill du sjöng, no alltid val du de11 visa

Råd angående uppfödning av djur.
Höstkalv och vårgris, de så är du vis

(Sagt av Novanders Greta,Sjöbotten)

Skönn de, skönn de, och hinn du mer så skönn de, sa Viktoria Marklin

Jig tro he vart en hunn, sa en Jan Svensa Lass, då han rite bomärke

Allting får du Gud se, sa´ en David då pigan föll.

Gått he gått jer, sa kälinga då hon gick till vägs

Hon vart karl i en gång, sa mannen om gumman som sökt doktorn

He smaka fågel, sa kälinga då hon koke hagastöm, där kråka hadd såtti

Vå ska nu a Efvo säj, då jag vorte gift två gång och hon aldrig, sa den mindre begåvade

Allting kostar, sa pojken när han skulle betala barnuppfostringsbidraget
(då han hadd barn gjort)

Je fåre vetta ingenting, sa bonden, dan efter bröllopet, till sina får

He jer ju mängda som dra´, sa en Skorp-Karl-Johan, när han sålde skorpor till samma pris som han själv köpt dem

Nuv, sa Fredrika när hon bjudd till bords.

Sitt du Jenna Jonke? – I vart jenna sitten, sa han som satt i stocken.

Nu har jag gjort ett gott kap, sa gumman när hon kapade fällen i ena ändan för att skarva i den andra

Nu lappar Blåsbergen pusten, sa Stålnick när det vart lugnt

Antingen ska i hava karl´n, eller så ska i hava en tunn råg, å en tunn korn, sa kvinnan med det oäkta barnet

Om he ha vyre kvällen, sa den morgonsure

Håhåjaja, sa flicka mitt i natten

Då jeg jer full, känn i mej se stärk och se rik, att i tycks rå om heli Burbyn, sa pitebon.

Jag varken spökar eller går igen, sa Tysk-Jonke, när han fick korgen,

He jer bäste kvar, sa Tysk-Jonk, när han sjöng oanständiga visor.

Sistole ska i ha sagt, om än jig ska säje uti farstun.

Du tör väl tänk nånting du, sa Anners Annersa i Burvik när han smakade på vinet

Dem fara happ ätt, sa gossen när församlingen börja sjunga med oppsjungarn

Om hela världen doge, finge jag inte ärva ett öre

Jag är så glad att jag ingenting har, då kan dom ingenting ta ifrån mig, sa Ant. Lidström

I ha bröde då du är utan, sa fyll Lindström till borgmästarn

Dem skryt a bila sin, hur många växla dem haa, men dem tala int´ om m hur mång´växla dem hava oppa bankom, sa Bäckström

He vart lessamt då hustrun dödde, i ha ingen trätt ve, sa lappen.

He var e gott framsteg häddena, sa käringa då hon nurt åtabak.

Lill Jani skröt av sin måg: Präktig måg ha i, rik jer´n åg, å fint hav ´n, take skin som en sol, tapetren skift i alla himmelens färger och mur´n gläns i mammon(marmor)

He var e gott framsteg häddena, sa käringa då hon nurt åtabak.

En gumma, som blev ombedd utlåna en båt, svarade: Nää båten var efter barnmorska i natt, och då ska´n int´ ut mer i dag

Förrän i val gammelstint, förr jer i som i jer, sa Lasse-Lena

Bara framänd jer bra, nog fali bakänd ve, sa tattarn om hästen.

Om Gud ha velat stormyttje ha i kånne vara kung, sa den fjollige

Mannen, som varje år måste hämta hem barnmorskan sade alltid vid avskedet, tänk oppa oss åt åren åg

Jere som en Pelle säg, se komne ve mäste att ligg, säger kvinnan, som tillfrågades vad de skulle ta sig till efter giftermålet

Två gånger två är fem, he jer precis precis, sa Ant. Viklund, då han var full

He jer e visst märk att då sola skin oppa meg, jer klocka sju deri sängen

Oppen pajka, hästa vara högt opp himmelom och sola jer deri råghässjen.

Sonen, som förebrådde fadren för att han blivit så ful, fick till svar: var den årgången

En ung man, en oäkting, ej just vacker, träffar sin far i stan och säger de du gjorde mig, förlåter jag dig, men de du gjorde mig så ful förlåter jag inte.

 

Rim och ramsor, nedtecknade av Beda Viklund  …

Januari börjar året
februari kommer näst
Mars, april har knopp i håret
maj och juni blomma mest.
juli, augusti och. september
härligt, ljuvliga framgå,
men oktober och november
och december äro grå

Måndagsbarn har fagert skinn
tisdagsbarn har älskligt sinn
onsdagsbarn är född till ve
torsdagsbarn får mycket se
fredagsbarn får glädje och lycka
lördagsbarn ska mödorna trycka
söndagsbarn får länge leva och njuta
sist av allt berömligt sluta

En strävsam man
Söndag helig och måndag fri
få vi tisdag blir det tri.
Onsdag ingen arbetsdag,
torsdag har e samma lag
fredag går jag och ser mig omkring
lördag då kommer helgen in.

Måndag gör jag ingenting
tisdag går jag ut och vankar
onsdag ser jag mig omkring
torsdag sitter jag i tankar
fredag gör jag vad jag vill
lördag stundar helgen till
och så är veckan slut,
snipp, snapp, snut.

Tack för mat!
I åt me´n i sa´t
lämn´e båd´ sked och fat
ha i mer fått, he ha mer gått
men int´ mer i fick
å int´mer e´ gick

Friar-ramsa
Du jer en snäll och myttje galant flick´
om du bara vill släpp in meg och drick
nog minns du meg, he var i fjol åt påsk
då bjudd du meg på Fruktsalt-Samarin.
Men skynn deg nu he håll a böri bråsk
visst hair du, i jer borti Hopptjärnli´n.

Men har du du, kan du inte svåra meg e´ ol,
int ha du vorte mallig sen i fjol
se du int tål att se meg nu i år.
Så he! Da giv i meg i väg
he tjän´del int i jenna länger står
då du int tyckes vile känn me än.

Din vän och trogna slav
Jag blir intill min grav
min högsta glädje är
om du får leva här

Jag aldrig nånsin bliver
dig falsk och övergiver
om du ifrån mig dör
du all min ro förstör

Tag bort, o Herre, ifrån jämmerdalen
alla individer uti grågrön rock!
Har du ej plats för dem i fröjdesalen
så släng dem alla över samma stock,
och låt dem där den dag förbida,
då Norrlands furor aldrig växa mer.

(Tillägnat en kronojägare skrivet på väggen i Buremor såg omkring 1910.)

Käringa låg oppa vattne och flöt
kallen sto oppa lannen å tjöt
kallen tog e länger spjut
och sköt käringen länger ut
käringa slog oppa rompa en knorr
och for åt botten så det lät ”porr”

Skräddare, skomakare, skrymtomben
tjuvar och skälmar varendaste en
Gud vare lov ! Jag är alldeles ren
bara stuli en sul´ och e´ ovanlär´

Det var en gång en saga,
som var lång som en haga
bred som en dörr, du hört den förr?
Vill du göra den länger
får du öka med stakar och stänger
vill du int´ tro
får du taga en gammal sko och ro
då du rott en mil
är du fejen både tro och vil´

Har du ingenting göra?
Ta din bakänd (ditt aschål) och tjära
sätt dig i en dunkorg,
nog får du nå´nting göra.

Jag skall tala om en gåta,
så många som kommer i sjön så bli de våta
Men jag vet ännu en bit,
det är inte många, som vill dit.

Olle, Palle, Skålavam,
åt opp femton grå bäckerlamm
vart int´ mätt ändå,
han åt opp en ko, lämne´ bara ett horn
åt opp en häst, lämne´ bara en test,
han drack opp en vattuså,
vart in´ mätt ändå.

Kalle Knall, satt i kyrkan på en pall,
sjet i byxan så det small,
Prästen fråga vem det var.
Kalle måste svara: Det var jag.

Polisen den arma grisen, gick på isen,
släppte fisen så det brakade i isen.

Frans Fredrik Fisenfjät
förde fem franska fruar från Frankrike,
Fruarna fesade fartyget fullt.
Frans fick fullfrakt för fruarnas fes.

Kråka satt på en lingonkvist
allt vad hon sa de var så visst.
Hon sa ett, hon sa tu, femton vara ve nu

Kalle P. världens största, skojare
ingen kan såsom han, vända skjortan bak och fram.

Svalan
Då i for hadd je fulle husa av mat.
Då jig komme igen hadd je oppäte och utskitte alltihopa.
Tvi, Tvi, se ohull je vara

Räkna fåren
Två vita och två grå
två svarta och två ändå
två tackor med två lamm
och en gumse med hornen fram.

 

Vägglusen
Kok mej i lut,
är jag i sju dagar sjuk
en bastu rö´
är en säker dö´!

Kärleken 
Änglarna kalla den himmelsfröjd
den Onde kallar den helvetesplåga,
bland mänskor man kallar den kärlek.

Gästgivarn i Bur´
sitt på ändan och skur
Gästgivarn i Frostkåg´
ha ändan som e mjölktråg
gästgivarn i Kinnbäck,
ha ändan som en skinnsäck.

Stamp ätter hästan
så ätter koen
löp ätter gettren
piller ätter faren
hopp över hagar´n

Opp og joppa, ligg ej å dra dej
när du blir gammal, vill ingen ha dej

Att dra i led och bot ett kne he kan en Brattlijonk
Men spjälk i ben som int jer å, av he kan han int´

Lill-Ola såg sol´a vårs fora ? Ned i jola.
Tag oppa få jig se´ja ! Nä, hovva, lätt blija

Mamma min, mamma min
kaste meg i väggen
Oj,oj, oj se illt he tog,
Oj,oj, oj se illt he tog
kaste meg i väggen

Jeg skiter i de döda och saknar ingen vän
människa på människa ger människa igen

Klockarens hustru hon pissa i en spann.
Då kommer klockaren och fråga vad som rann.
Är du så blinner, att du inte ser pisset som rinner?

Å lilla vännen i hadd i fjol, han var se huld och se trogen.
Han koke gröten, å skrabbe gryta og åt ihjäl seg a skoven

Katten låg på ugnen och klagade sin nöd: ”Jag har så ont i huvudet,
det blir min vissa död”

Tordyveln fäste upp sitt stövelband
frind hanteli tromma
och getinga danse kringom stonmia
(Ur Greta Stinas vaggvisstump)

Tusselull, kok kittelen full
snart kommer tre utsvultna mågar
Den ena är halt, den andra är blind
och den tredje är trasig och törs inte in
han skäms för sin bror uti rosor

Ekorren han gick på ängen och slog
med alla andra små drängar
småsparvarna räfsa tordyveln drog
gamla grå katten hon körde
och Oxen han koxa i hagen så stort
och hästen han sprang uppför backen så fort
och killingen hoppa på taket

I tyck så om dig,
I vill så ha dig,
och om du vore min bäste vän
Men hadd i kniven så skull i flå dig,
och sälja skinnet åt garvaren.

Ett ärligt frieri bör man om dagen bruka
ty den som går nattetid, han har en annan sjuka

Den som gifter sig för gull
får gråta sina händer full

Håhåjaja, sju barn och ingen far
åttonde marra och nionde jag

Somliga ha fått både städer och land
andra blott en stav uti hand

Vill du ej se mig i bastudörren
så slipper du se mig i kyrkdörren

Gläds ej åt andras fall
när hjulet sig vänder är din lycka all

He vart int just frije, ve låg meste å prata

Underliga verk som Gud ha skapa
Somli grin och somli gapa

Vita kalvar och röä
vill dom int leva få dom väl döö

Fisk, fågel och får, växer opp på ett år

Olöcka jer ingen fröjd, bäst hon jer i Skellet jer a i Bygd

Om barnet är född invid helvetets port
så längtar det åter till sin födelseort

Ju fortare man kör, desto förr kommer hästen bort ur plågan.

 

Samlade anekdoter av Beda Viklund  … 

Efter ett husförhör i en by, frågade prästen om menigheten ville att prästen skulle stanna och hålla ett föredrag om aftonen.
En av gubbarna steg då upp och svarade att han samtyckte, ”ty da´n var ju i alla i fall förstörd.”

Han menade att när man offrat den ljusa delen av dagen så kunde man göra detsamma om aftonen.

En gumma säger om sin man: ”Ibland jer han bätter och iblann jer han sämmer, men då han jer bätter, se skriik han, se jig tyck, att he jer bätter då han jer sämmer.

Dem skryt a bila sin, hur många växla dem haa, men dem tala int´ om m hur mång´ växla dem hava oppa bankom, sa Bäckström

Per Fahlgren hade blivit änkling och prästen beklagade att han blivit ensam på gamla dar. P.P. genmälte: He var nästan bra hon dödde, hon for val se kall om föttren att hon förkylde meg om nättren så att jig fick hava krimmen (snuva) jämt

En gubbe hade förlorat en gumse och beskyllde en man för stölden. Tjuven hotade att ”ta” gubben ett tag därför. Men gubben säger: Ha du lik taje bäckern, kan du få taga meg

Hos Olle Renström kunde man ej hitta lika många kalvskinn, som de fått kalvar under året. Endag kom gubben in med denna glada nyhet: nu ha i fånne igen kalvskinne! Haken åg, he jer oppa kalvom he (En kalv hade fått leva)

011 Renström hade svårt att begära betalt för vad han sålde. När han tillfrågades om priset, sa han först: Ja he jer dyrt he. Uppmanad att säga ett bestämt pris, säger han: Ta hit he du hav. (Han menade då att man fick betala vad man ansåg var lämpligt)

I geck förrän han hinne, (förrän det var slut) sa Blomfelts Ann, när skulle kyrktagas efter sitt oäkta barn, ty hon ville inte höra prästen säga: Gå och synda icke härefter

Frun säjer till pigan: den son har liten mun blir gift!
Pigan: e´ de möjligt?
Frun: Men den som har bred mun, blir gift två gånger!
Dää, va määrkväärdigt!

En döv gubbe kom till prästen för att anmäla ett dödsfall. Till sist ville prästen veta vad den avlidne dött av: Döva gubben svarade: He var om en torsdag. Prästen skriker, Jag frågar i vilken sjukdom hon dött? – Hon dödde i bara döom, hon!

Johan Olov i Kåsböle var en vildbasare när han var drucken. I sin ungdom hade han för hemfridsbrott hos en granne, blivit hämtad av länsman, för att avtjäna sitt straff. Modern och några andra kvinnor gräto högljutt vid avfärden, Johan Olof, som förmodligen erinrade sig ordet om Jerusalems kvinnors gråt, säger tröstande: skrålen int´ kvinne över meg, för i sommar släpp jeg då gå blötskodd i myrslåttern

Dr. Wennerström låg drucken i ett dike. Några förbipasserande undrade vilket fyllsvin det kunde vara, och få till svar av W: De ä inget vanligt fyllsvin de här, det är doktor August Wennerström

Trävaruhandlare Huss´ son hade skjutit sig, och doktor W. tillkallades för att konstatera dödsfallet. När han märkte att kulan ej lyckats tränga ut genom huden i nacken, utbrister doktorn, du har laddat för lite, min gosse!

 

Vid ett större supkalas på statt, hade en av gästerna ramlat ut en trappa och låg avsvimmad. Han luktade förfärligt, ty han hade under fallet tömt sitt tarminnehåll i byxorna, Dr. W. en av gästerna, tillkallades genast, och man frågade om mannen var död. Jo, säger doktorn, ty han luktar allaredan

 

Linhandeln
Doktor W. stod i övre våningens fönster och tittade ned på gatan. Fyll-Landström gick förbi, fick syn på doktorns vita skägg. är det linhandel däruppe? frågar han. Nää, svarar doktorn, intet ont anande. Nå, så dra in skylten då! befaller Landström.

 

Landström 
Landström gick ofta drucken i stan, och en gång hade han kastat sitt vatten i stadsträdgården, och för detta blev han stämd till tinget. Jag såg en blomma som var dåligt vattnat, sa han, och protesterade att betala böter. Under rättegången hade han smädat borgmästaren och för detta fick han böta 5 kr. Han räckte fram 10 kronor och ville ha växlat. Borgmästaren röt argt, Här är inget växelkontor!
– Då så sjiter jag i borgmästarn en gång till, så blir det jämt, kom det blixtsnabbt från L.

Så köpte han sig en potta som han gick omkring med, men även nu måste han böta.

För att spela polisen ett spratt, hade han lagt ner sin potta en hattkartong, som han bad den patrullerande polisen ta hand om medan han kilade in hos Sidenmarks. Polisen intet ont anande, tog emot kartongen, men på Landström fick han vänta förgäves. Denne hade smitit genom butiken inpå gården och hållit sig undan länge för att till sist helt oförmodat stöta på polisen på en annan gata. Landström skrek: Men vart tog du vägen med min potta, jag behöver den nu

 

Bagar Nordvall 
Bagar Nordvall var just inte sämre i käften han heller. Han satt på kajen och väntade på en pilsnerlåda, som skulle komma med båten från stan. Lotsen P.C. som han allmänt kallades, gick på Sävenässkogen tillsammans med sina söner som hade skolmössor på sig. N. sporde, va ä de för märken dom pojkarna har i mössan? Fadern upplyste därom. Då säger N, Jag fick mina betyg i boken, och inte i mössan.

Nu vill P. veta i vilka skolor N. gått.

– Jo, först gick jag i småskolan, sen i folkskolan och till slut i läroverket.
– Nå vilka betyg fick N då?
– Ja, jag fick A och B och C, men aldrig fick P.C

 

Luffaren
Jag har luftat genom Sverige, Finland och Ryssland, och här ä jag nu efterspanad för lösdriveri. Jag gick hux flux genom Skellefteå stad. Det behövs inte mera än att Ni i kväll ringer till polisen, så är han här i morron bitti och tar mig. Jag är en urspårad luffare som aldrig kan komma till rätta. Jag har också ibland tänkt att vända mig till Gud, men så har jag kommit in på något ställe och blivit överöst med ovett, och då har det ramlat alltihop. Jag kom en gång in på ett ställe, och där kom jag i gräl och jag slog till, och karl´n tålde inte mera än han dog. Inte kunde väl jag rå för det?

 

Majoren
För länge sedan fanns i Lövånger en gammal major, som var ett original. Hans hustru var död och man hade, som sed var, till begravningen klätt möblerna i vitt, och fönstren voro dolda med vita gardiner, så man kunde varken se ut eller in. Majoren kommer in och får se galenskapen och frågar vad detta ska tjäna till. Det är ju så mörkt att jag ej kan se solen mitt på ljusa dagen. Man svarade att så var det vanligt när man hade sorg. Då skrek majoren: Jag kan väl sörja me kropp, hjärta och själ, men inte med de förb-e trasorna i fönsterna

Så skulle majoren gifta sig för tredje gången, nu med en ung flicka. Allt var klart, bruden klädd, prästen kommen, bara majoren lät vänta på sig. Han var i snickarboden och arbetade på en dyngsläde som han ville ha färdig först. Man skickar flera bud på honom, att han fick lov att skynda sig att komma, men de fingo alla samma svar: det blir ingenting av, förrän jag kommer

 

Fattighjonet
En fattig man, i forna dagar, fick av byns bönder i fattigunderstöd ett par veckors husrum och mat som kunde vara ganska uselt ibland. (Detta kallades att gå på rote) Alltid fick mannen de sämsta sängkläderna och det svagaste kaffet. Så här brukade han säga: He var oppa e ställ däri bynom vore, dem koke e förbarmelit svagt e kaffe.
– Jaa, int vare se abellelit svagt heller he var na tockejönna (Han jämförde med det kaffe han drack just då.
Värst var det då han låg och frös under en gammal trasig fäll. Stjärnorna oppa Bromans fällom ging int´ räken, och jag frös se je nappe ihop och hadd åvanå fallen allt he sig fann, gammskon, flasken, traga å bytten og ändå frös je se kransåga oppa väggom hoppe.
He var appa e ställ dem hadd mure en ny fusmur å han drog se förbarmelitt att allt löst, kvastan, bytten och seta (=pallarna) for åt spisom, korompen sto som en käpp rett ut, o he dellome, nösse (ryckte) uti koom åg.

 

Träbenet
En ungkarl med ett träben, på lördagsfrieri, gick sakta och tacksamt och då lät träbenet: Just-i-tvivel, just-i-tvivel. Fick har så komma in till en flicka, och först på morgonsidan återvände hemåt gick han raskt, och dä knakade träbenet: Tvivelint-tvivelint-tvivelint

 

Språka fint
Eva-Lena Duva berättar: Jag hade en gäng en bock, som var så snäll att jag fick ha öppen både dörrn och gluggen, och ändå gick han inte ut — men ein mårja for´n gönom dynghåle

 

Ur prosten Anzenius predikningar (1740-talet) 
Om alla karlar vore i en karl, vilken förfaselig stor karl. Om alla yxor vore i en yxa, vilken förfaselig stor yxa. Om alla träd vore i ett träd, vilket förfaseligt stort träd och alla sjöar vore en sjö, vilken förfaselig stor sjö. Om nu den stora karlen tar den stora yxan och hugger det stora trädet i den stora sjön, skulle det inte låta bus –  bas?

 

Nej, inte här! 
Byn-Nickus var i sin ungdom sjöman och därtill en fruktad slagskämpe. Han behärskade rena svenskan liksom något av främmande språk, som han lärt sig på sjön, men bäst behärskade han konsten att svärja. En gång hade han sett när sjörået och skogsrået slogs.
– Jag vill varken ljuga eller svärja, men ta mig f~n, stod det inte eld och vatten i himlens höjd.

En gång var han i slagsmål på en krog i Stockholm. Han hade just i lagom tid hunnit praktisera sig ut, när polisen kom till platsen.
– Slåss ni här, frågar polisen.
– Nej inte här, men därinne slåss dom, säger Byn-Nickus och smiter i väg.

 

Gud nåde mig
En präst i Lövånger, som själv deltog i höbärgningen, fick besök av ett par som ville ha ”lyst” för sig kommande helg. Prästen antecknade detta på ett papperslapp, som han stack in i hässjan. Så glömde han alltsamman. Brudparet hade bjudit gäster till lysningskalaset, men när dessa anlände fick brudparet höra av dem som varit i kyrkan att det ej lyst för dem. Brudgummen for genast till prästen och när denne såg brudgummen påminte han sig sin glömska och utropade: G–ud nåde mig! I hässjan, i hässjan!

 

Bortbytta brudar
I Lövånger hände det, att en präst, som skulle viga tvenne brudpar råkade blanda ihop brudarnas namn, så att den ene brudgummen måste vigas med den andres brud. Den ene brudgummen försökte rätta misstaget, men blev förmanad av prästen,
– Tyst under vigseln.
Brudparen reste hem mycket missnöjda. Efteråt fick prästen veta sitt misstag, och insåg nu att han redan samma dag måste viga om de båda paren, om inte ville mista sin kappa. Han reste genast till det ena paret, som ej bodde så långt från kyrkan, men till det andra paret var det ett riktigt äventyr att komma, då de bodde längst bort i ett hörn av socknen, det fanns ej körväg och så var det just i snösmältningen. Prästen måste låna ett par stövlar och till fots tillrygga lägga sista halvmilen. Brudparet hade nyligen kommit hem till sin fattiga stuga, där ny vigsel skedde på en huggkubbe, som föreställde brudpall.

 

Gåtor av Beda Viklund  ...

En hare och en hund sprungo i en lund,
Huru hette hunden. Sagt är hans namn.
Huru hette han?

Det kommer en tunna från främmande land
utan laggar och utan band, med två slags vin uti?

Tolv kor kalva var sin kalv.
Likväl var det tretton kalvar.
Men Inga hade två.

Stava fruset vatten med två bokstäver.

Stava torrt gräs med två bokstäver.

Mitt i buken börjas leken
Mella benom hålles streken
allt hår borras åt hålet.

Hugg och hugg men får aldrig lös en tvet?

Går och går, men kommer aldrig till dörren?

Säg tupp, tupp, men inte höna.

Varför äta de svarta fåren mer än de vita?

Om dagen fylld av kött och blod,
om natten står och gapar?

Var komma alla pälsarna ihop?

Var slog Noak den första spiken i arken?

Tunt som ett tunnbröd,
svart som ett kol,
går genom hälleberget?

Vad är det, som du ser varje dag,
kungen sällan och Gud aldrig?

Vad tvättade sig Pontius Pilatus i?

Krokigt våxe, krokigt gjort,
kalke, barke, smidd och smort?